Framför Truls Melins objekt tänker jag först av allt på uppsluppen lek, pojkars umgänge på skolgården. Lite grabbigt är det, enkla krypin av typen hopsnickrade hyddor eller skåp, gärna i kombination med lika enkla leksakståg och cykelhjul. Den monokroma färgen utanpå allt framstår som en absurd finish – ett hölje i akt och mening att transformera leken från det opretentiösa till det upphöjda, från skolgårdens bus till konsthallens allvar.

Men Melins uttalade ingång är av det mer allvarstyngda slaget. Själv talar han om skulpturer med ett ”skenbart ofarligt intryck”, om en färg som ”döljer”. I faggorna lurar en besvärjelse mot konstnärens schizofreni, objekt som uttrycker en bedräglig lättsamhet, skulpturer som Tal Pœnt, en lekfullhet mer som patina än kärna. Ja, det kan jag också tänka mig även om jag har vissa svårigheter att konkretisera denna farlighet, minnets rening kan bara anas.

"Biespebjerg" © Truls Melin

Såvida man nu inte vänder blicken bortom konsthallens skyddande väggar. I mötet med välfärdens förlorare får Melins teknik att avskärma, avgränsa, ruta in och beskydda en klart mörkare klang. Tiggarna utanför Systemet eller affären, de hemlösa, gör hyddans lek till ett blodigt allvar, associationerna girar nittio grader. Melins stripade möbeltyg på järnrör (Utan titel) blir till en bild av fattigdom, hans fågelholkslika boningar i trä (Tillbyggd Lewerentz plan B, Arkitektur eller flykt från en stad) blir till en bild av hemlöshet. Titlarna säger å andra sida något mycket mer privat, om konstnärens påverkan av Stan Douglas (Ouverture), om upplevelsen av en blomsterkiosk av Sigurd Lewerentz, om cykeln som något privat hälsobringande.

Detta spel mellan högt och lågt är således flerdimensionellt hos Melin. Sällan har jag sett, den ibland iordningställda, lekhörnan lika motiverad och tydligt inkorporerad i helheten som här. Bord och stolar i miniformat, en låda ur vilken barnen får välja ”max 5 saker” att leka med (eller skapa Truls Melin-konstverk av). Med tanke på Melins barndom i 68-rörelsen ger det här en vacker helhet – även om utställningsrummets distanserande roll segrar i slutändan även här. (Skulle ungarna börja leka med leksakståget/cykelhjulen blir de garanterat bannade.) Konsthallen manifesterar sig själv lika mycket som Melin förvandlar, tyglar och definierar innebörder av det till synes enkla.

Lund 2015-12-09 © Martin Hägg