Efter ett tag börjar jag omedvetet leta efter mönster, se alla rörelser, gester, förflyttningar som delar av en två timmar lång föreställning där minsta lilla del är inrepeterad. Händer och kroppar vrids, böjs, sträcks ut om och om igen. Människor vandrar runt, blir aktörer för att i nästa stund utgöra en del av publiken.

Australiensiskan Angelica Mesitis The Colour of Saying har något med kommunikation att göra – så mycket står klart, om inte med publiken så i alla fall mellan aktörerna själva. Men inte ett ord yttras. Ett sittande äldre par gestaltar baletten Svansjön – med hjälp av bål och armar. Två yngre män vandrar runt och klappar rytmer med händerna. Under tystnad ”sjunger” en teckenspråkskör, med egen dirigent, Serenade to music.
     Den repetitiva stumheten får det att krypa i kroppen. Vanan (lyxen?) av att, i andra sammanhang, kunna zappa sig förbi ett sävligt parti gör sig osökt påmind. Att jag inte är ensam om upplevelsen visar sig av en successiv uttunning av publikskaran. Varför utsätta sig för mentala prövningar när den hektiska storstaden hägrar på andra sidan dörren – redo att tillfredsställa den mest kräsne stimulansjägare?

Jag funderar på min egen (publik-) roll som (utanförstående?) kommunikatör. Är performancen påverkbar? Går den att störa? Ytterligheten hade väl varit att gestikulera med, att semaforera som svar på semaforer istället för att sitta still i båten. Såsom ett drömspel på en teaterscen hade samma agerande påbjudit applåder, här råder idel vördnad. Men performance och teater är två olika ting och en situationsbunden (icke linjär) förvillelse är ett av performancens fundament – inte någon bieffekt.
     Om performancen biter (biter ifrån) är en annan sak. Mesitis verk framstår som en rit med klara regler, en besvärjelse, en iscensättning med militärisk följsamhet. Så här lite på håll (utanför rummet) förefaller det kanske ha varit onödigt vattentäta skott mellan inne och ute, mellan det som sker mellan de vita väggarna och världen utanför.

Malmö 2015-03-17 © Martin Hägg