Hon blev bara trettioett år, ändå hann Paula Modersohn-Becker (1876-1907) muta in en högst särpräglad bildsfär med omisskännlig humanistisk underton. Åtskilliga verk har kommit att bli ikoniska, som exempelvis "Vilande moder med barn". Och hennes plats som en av de betydande nittonhundratalskonstnärerna är numera knappast (längre) ifrågasatt.

Paula Modersohn-Beckers inringade motivkrets, med företrädesvis kvinnor och barn, förflyttar henne bildspråkligt till en betydligt modernare tid än sekelskiftet 1899-1900. För svenskt vidkommande är det kanske Vera Nilsson eller Berta Hansson som kommer i åtanke – två konstnärer som, likt Modersohn-Becker, såg det stora i intimiteten mellan ett barn och dess moder.
     Man skulle kunna påstå att Paula Modersohn-Beckers verk är de heroiska bataljmålningarnas diametrala motsats. Här fullkomligt strålar det av empatisk klokskap, av humanism och livslängtan – en skärande kontrast mot dagens stundom apokalyptiskt syftande fanatism.

"Diande barn", c:a 1904 © Paula Modersohn-Becker

Louisianas utställning är omfattande, över hundra målningar och ett fyrtiotal teckningar presenteras. Och inte minst de senare är mycket intressanta då de påvisar klara samband mellan Paula Modersohn-Beckers djupa kunskap inom plastisk modellteckning och hennes sätt att arbeta fritt gestaltande med den kvinnliga, nakna kroppen.
     Här saknas varje spår av exploaterad erotik eller voyeurism. Kvinnorna upplevs inte ens som avklädda i begreppslig mening. De bär sin kropp med självklar stolthet. Och barnens diande skildras som den fullständigt naturliga sak det är, men med den taktila beröringens tydliga reminiscens: läppar mot hud, värme och mat.

Men även om denna Skandinaviens första retrospektiv med Paula Modersohn-Becker till omfattning och konsthistorisk betydelse framstår som fantastisk är det trots allt två saker som stör.
    Den ena är valet av utställningslokal: längst bort och en trappa ned i de dunkla korridorerna under Louisianas i övrigt ljusa och öppna arkitektur.
    Det andra problemet är kanske olösligt av försäkringstekniska skäl. Men nog hade man kunnat önska att de tjocka, bruna ramarna, som kastar hårda skuggor över dukarna, hade avlägsnats. Visst bibringar de en tidstypisk jugendatmosfär, men i Paula Modersohn-Beckers fall handlar det om ett så "hudnära" måleri att den verksskyddande barlasten blir svårsmält. (Eller så inser man vilken dunkel estetik hon hade att brottas med för drygt hundra år sedan.)

Som en av få förekommande män på utställningen framstår porträttet av Rainer Maria Rilke närmast som ett unikum, vilket också den avbildade poeten var (en av Tysklands stora skalder genom tiderna). Rilke kom att bli nära vän och samtalspartner med Paula Modersohn-Becker, och efter hennes alltför tidiga död (i emboli, 1907) skrev han sitt "Requiem For a Friend" till henne.
     "Women do suffer: love means being alone", kan man läsa – en strof som möjligen antyder det syskonsjälslika i Rainer Maria Rilkes och Paula Modersohn-Beckers relation.

Rilkeporträttet är märkligt modernt i sin renodlade volymskildring och avsaknad av störande detaljer. Men det är egentligen inte i formbeskrivningen Paula Modersohn-Becker urskiljer sig. Exempelvis målade Picasso vid samma tidpunkt det berömda porträttet av Gertrud Stein, som tekniskt sett har klara likheter med Modersohn-Beckers verk från tiden.
     Nej, det unika ligger snarare på ett mer innehållsligt och empatiskt färgat plan. Paula Modersohn-Beckers barn- och kvinnodominerande värld fungerar som en balanserande motvikt till det förra sekelskiftets ofta platta och utifrånbetraktande skildringar (av barn och kvinnor). Det är där hon bryter mot den förhärskande synen. Det är där hon för in humanpatos som det viktigaste begreppet att ömsint vårda och förmedla.

Humlebæk 2015-02-18 © Leif Mattsson