Det stillsamt nedtonade och koloristiskt lågmälda är till viss del en chimär, en skenbild. Anneli Nises målningar är sprängfyllda av både inre dramatik och yttre skeenden. Men denna omslutna eller bortre värld förblir delvis fördold av det undflyende, liksom prövande, anslaget. Omtagen finns där, liksom sökandet. Överlagringarna skapar skimrande ibland nästan opalliknande scenrum för det absurda, för de djurlika väsen som satts att befolka dem. Det är teater för de tysta, för de i stunden förstummade.

Att tidsmässigt placera Anneli Nises måleri är en grannlaga uppgift. Här finns otvetydiga drag av samtida blasfemi till form och språk. Men här finns också ett anslutande till en målerisk tradition, i exempelvis Vera Nilssons anda, vad gäller känslan för graderingar, fördrivningar och kontrasterande ansättningar – en bäring av simultan dagsaktualitet och tidlöshet.
     Kroppar och gestalter tycks formas till behållare för emotioner snarare än som representander för olika existerande djur- eller människoformer. De framstår ofta som just "väsen", eller som förbipasserande i rum och tid. Kanske är de drömsyner, kanske tecken för tankar.

Trånga rum och öppen terräng – motsatserna beskriver varandra. De klaustrofobiska kammarspelen mellan fyra väggar kontrasteras med milsvid tystnad under syremättade himlar. Det personliga gör gemensam sak med det privata; gränserna suddas ut. Identifikationen med bildernas jag-former är plötsligt fullt möjlig, trots skruvade anomalier och motsägelsefulla avvikelser. De absurda fysionomierna – "hundar", "grisar", "knytt" – blir i överförd form giltiga som empatiska själsbärare, som alter egon för handling och medvetande.

Stockholm 2015-01-14 © Leif Mattsson