Det råder ingen tvekan om att Ylva Ogland önskar beröra. Genom utlämnandet av sig själv och sin egen livscykel tycks hon vilja försätta besökaren i mentala tillstånd där livets grundläggande, existentiella frågor aktualiseras: att födas, leva, älska, dö.
      Lyckas hon med det i presentationen som helhet? Svårt att svara på, då en gradvis förskjutning inträder i hennes bilder från det personliga (det vi alla känner) till det privata (det unika för var och en). Denna glidning är både en brist och en tillgång. Naturligtvis blir vi som mest berörda över vår privata sorg och glädje, men Ylva Ogland syftar uppenbarligen att även nå och förmedla mer allmängiltiga känslotillstånd.

Installationsvy: "The Birth of Xenia" © Ylva Ogland

Utställningen "Hon i fyra akter" har vissa mer eller mindre direkta paralleller till Moderna Museets utställning "Hon – En katedral" från 1966. Oglands presentation öppnar också med ett hål, (ett sköte), som dessutom i hennes version bär vissa komiska likheter med en tvättmaskins frontruta. Bilden återkommer i flera upplagor; det utskurna hålet framstår som utställningens tematiskt sett samlande form – en livets källa i överförd mening.

Den stora installationen "The Birth of Xenia" är utställningens tredje akt: Födelsens rum. (Xenia är andra dottern.) Det är kanske presentationens mest självklart syftande avdelning, rent kompositionellt. Ett antal målningar har vänts från betraktaren så att det upprepade motivet – Ogland knästående med det nyfödda barnet i famnen – endast delvis går att skymta i gliporna mellan de frånvända dukarna. I scenens centrum finns en uppritad pentagon, flankerad av penslar, färger och med en cirkulär spegel i mitten. Den senare ett hjälpmedel vid födelsen av Xenia, enligt katalogtexten.

"Pappa", diverse variationer © Ylva Ogland

Mest gripande är annars andra akten (Dödens rum), där förlusten av den inflytelserike fadern återkommer i målning efter målning. Som i ett ständigt ifrågasättande mantra upprepar Ogland hans anletsdrag vid dödsbädden – en svit bilder som knappast någon kan förhålla sig neutral inför. Bredvid fadersporträtten hänger ytterligare en svit målningar med ting som associeras med faderns missbruk: kanyler, vallmoblommor med mera. Fadern återkommer som osynlig men avgörande faktor i åtskilliga av Ylva Oglands tidigare verk. Förlusten av honom måste ha varit som den "lucka i världssmärtan" som Djuna Barnes beskriver i "Nattens Skogar".

Mer tvekande kan man förhålla sig inför (New Age-)mystifieringen av havandeskapet och den klart överlastade teoribildningen kring konstnärsskapet. Dessutom stör den något platta beskrivningen av barnets fysionomi. Mot bakgrund av en så rik tradition av känsligt avlyssnande barnaskildrare, som Berta Hansson, Vera Nilsson och Siri Derkert, kan Ylva Oglands beskrivningar framstå som oreflekterat veckotidningssöta. De innehåller inget direkt måleriskt motstånd, vilket jag uppfattar som en konstnärlig brist i sammanhanget. Visst tillhör Ylva Ogland en helt annan generation än de ovannämnda, men det bör knappast leda till sänkta krav på komplexitet och trovärdighet i människoskildringarna. Speciellt som det uppenbarligen är just människan som står i utställningens centrum.

"Hon i fyra akter" är en ambitiös och bitvis gripande utställning. Ylva Ogland har inga problem med att fylla konsthallens inte helt lätthanterliga utrymmen. Men kanske skulle man kunnat tänka sig en viss renodling av uttrycken. Utställningen är absolut inte splittrad, men de fyra akternas inneboende dramaturgi skulle förmodligen ha kunnat definierats tydligare. Som det nu är glider de samman något, delvis beroende på den återkommande röda färgen.
      Å andra sidan finns här två stationer – "Födelsens plats" ("The Birth of Xenia") och "Dödens rum" – där de måleriska beskrivningarna är starka och har underordnats det innehållsliga allvaret. De räcker gott för att rekommendera ett besök på Ylva Oglands omfattande utställning "Hon i fyra akter".  

Stockholm 2015-04-28 © Leif Mattsson