Har man inte stött på Ohio-boende Scott Olsons måleri tidigare kan onekligen en viss överrumplande déjà vu-känsla uppstå. Referenserna till tidig nittonhundratalsmodernism är omisskännliga, för att inte säga demonstrativa. Klee, Schwitters, Delaunay och kanske även Maurice Estève är några som bosatt sig i Olsons fatabur. För visst är Scott Olson en skicklig och särpräglad men oblyg eklektiker (som flera av samtidens konstnärer). Förnimmelsen av retroartade baklängesresor är njutbart tydlig.

Europas långa och rika kulturarv, väsensskilt från det diminutiva amerikanska, är den tydliga källan till Olsons måleriska sammanställningar. Men metoderna skiljer sig delvis från de eventuella föregångarnas; en tekniskt uppdaterad syn på form och funktion har införts, ett drag av alkemi. Fernissa och vax får skapa den patina tiden inte hunnit forma.
      Det är ur verifikativa perspektiv Olssons måleriska utfästelser bör bedömas. Är de avhängiga tidigare konsthistoriska positioner, eller bärs de av en rimlig autonomi? Frågan är inte helt lättbesvarad, men några speglade imitationer är det knappast frågan om. Eventuell kongenialitet med tidigare konstnärer kan visa sig ha bedräglighetens gäckande sken.

Det konceptuella draget är påtagligt. Mått, form och placeringar på bildytan är noggrant beräknade; de vita ytorna är betydelsefulla delar av kompositionerna (de är inte asymmetriskt skurna passepartouter).
    Som Scott Olson själv uttrycker det handlar det både om komposition och anti-komposition. Till det kan man kanske tillägga: både fascination och anti-fascination inför konsthistorien. För här finns ett initialt underordnande inför det svunna, men också en obändig vilja att börja om – att mitt bland postmodernismens förbrukade slaggprodukter göra en konstnärlig omstart. Som en tabula rasa med bibehållen minnesbank.

Stockholm 2015-04-15 © Leif Mattsson