Oavsett om Olle Olsson Hagalund själv kallade sig naturalist, är han oomtvistligt en av huvudfigurerna inom svensk, naivistisk tradition. Hans levande skildringar av födelseorten gamla Hagalund har sedan länge intagit klassikerstatus. Bland utställningens cirka hundra verk finns ett antal av dessa kärleksfulla hyllningar till den numera till stora delar rivna stadsdelen. Dessutom återskapas i någon mån bilden av gamla Hagalund genom Kent Fernströms detaljrika modell som placerats i utställningens första rum.

Olle Olsson (1904-72) kom att bli så starkt förknippad med kampen för sin födelseplats i Solna att han tog sig tillägget "Hagalund", och det är så han är inskriven i konsthistorien – som Olle Olsson Hagalund. Men hans berättarvärld är betydligt större än så, både geografiskt och tematiskt.
    På somrarna vistades han ofta på svenska västkusten, och i målningarna därifrån finns klara likheter med Göteborgskoloristernas verk, och särskilt då med Ivan Ivarsons färgintensiva tillämpningar. Om det rör sig om direkt påverkan eller synkronicitet är svårt att så här i efterhand fastställa.
    Paris kom också att bli en viktig inspirationskälla för Olle Olsson. De smala och vindlande gatorna i Montmartre fick honom att känna sig som hemma – just som i gamla Hagalund.

"Självporträtt med munspel", 1943, blyerts © Olle Olsson Hagalund	"Lena och Kurran",1950-tal, opd © Olle Olsson Hagalund

De kärleksfulla och ofta humoristiska bygdeskildringarna i all ära, men det är som filantropisk människoskildrare Olle Olsson framträder som starkast på den aktuella utställningen.
     Dels har vi de många träffsäkra självporträtten, vilka är betydligt fler än man först anar. I var och varannan bild dyker Olle Olssons karaktäristiska anletsdrag upp: i speglingar eller i folksamlingar – som en statist i en film.
     Dels är det de många ömsinta skildringarna av barn, av olika yrkesmän och framför allt av kvinnor. Att Olle Olsson verkligen älskade de avbildade kvinnorna står utom allt tvivel – på distans eller mer intimt saknar egentligen betydelse. Det här är manifesterad människokärlek i den högre skolan.
    Man kommer att tänka på Amadeo Modiglianis kärleksfulla kvinnoporträtt, långt från Bonnards mer anonymiserade "hyllningar" av sin käresta Marthe. (Bonnard var mästare inom andra områden men knappast vad gäller inkännande kvinnoskildringar).

Modell över gamla Hagalund, byggd av Kent Fernström

Att behålla barndomens obefläckade syn på tingen (som Olle Olsson själv uttryckte det) blev ett slags mantra – eller bättre uttryckt: en innerlighetens programförklaring. Det självpåtagna ansvaret att skildra människan som gud på jorden delade han med många samtida naivister. Där påminner han mycket om Sven X:et Erixson, målningen "Abborrlycka" skulle exempelvis ha kunnat signerats av denne.

Olle Olsson fick ett tidigt genombrott på den svenska konstscenen. Inom några få år från slutet av 1930-talet räknades han till "de stora". Och 1942, mitt under brinnande krig, fick han representera Sverige på den prestigefulla Venedigbiennalen.
    Men trots framgångarna är det ändå svårt att placera Olle Olsson i någon tydlig konstnärsgrupp. Naivist var han förvisso, och i stort sett autodidakt, men hans influenser är ändå inte helt entydiga. Han påverkades uppenbarligen av utställningen med James Ensor på Liljevalchs 1931, men de ungdomsverk som kan härledas ur mötet kan knappast anses typiska.

Nej, Olle Olsson Hagalund gick i mångt och mycket sin egen väg, inte olikt de företrädesvis postumt hyllade särlingarna och "äktnaivisterna" (Nils Nilsson Skum, Lim-Johan och andra). Och ändå var han knappast någon enstöring eller ens provinsiell i ordets rätta bemärkelse. Visst hyllade han sitt älskade Hagalund, men bara som en del av det stora världsalltet. Han var individualist och lokalpatriot, men hans omtanke räckte längre än till att bara beskriva en ort, en tid, en människa. Kanske kan man påstå att han var urtypen för den som ser den universella storheten i den lilla detaljen.
     Sensibel det var han, så avled han också av "brustet hjärta" (hjärtinfarkt, 1972) i samband med att hans gamla Hagalund jämnades med marken. Där skulle beredas plats för framtidens storskaliga statarlängor, nu ställda på höjden.

Stockholm 2015-12-18 © Leif Mattsson