I den femte upplagan av Skandinaviens största konstbiennal riktas blickarna österut, närmare bestämt mot Kina. Med "affischnamn" som Ai Weiwei och storheter som Cheng Dapeng, Song Dong och Yin Xiuzhen är den konstnärliga nivån garanterad.
    Men i dagens nivellerade internationalism är det svårt att se det direkt "kinesiska" i presentationen (vilket kanske inte heller är avsikten). Konstnärer som exempelvis Lilian Borgeat (Frankrike), David Cerny (Tjeckien), Alicia Martin (Spanien) och Erik Ravelo (Kuba) sätter också sin tydliga prägel på biennalen. Och glädjande nog skäms inte heller de svenska inslagen för sig.

"Collective Subconscious ", Örebro Läns Museum © Yin Xiuzhen

För en nyanländ besökare är det förmodligen verken kring slottet och i dess närhet som först pockar på uppmärksamhet. Där ligger bland andra Cheng Dapengs bläckfiskliknande "Ao". Om det verket befunnit sig vid Gröna Lund eller Liseberg hade det förmodligen väckt associationer till en ny, spännande åkattraktion. Ett stenkast bort doppas Tapio Haapalas gröna moddlare i samma vatten (av en osynlig hand), och på en intilliggande, rosafärgad gågata finner man Anton Hjärtmyrs monsterstora popcornsskulpturer, högst populära bland barnen.
    På motstående sida om slottet fångar Alicia Martins monumentala klot, bestående av över femtusen böcker, uppmärksamheten. Och bara ett femtiotal meter därifrån ligger Örebro Konsthall där Lilian Borgeat presenterar sina kolossala vardagsting: gigantiska stövlar, bord, stolar, kundvagnar och en glödlampa som skulle fått Lewis Carolls "Alice" att desperat leta efter förstoringsdrycken.

"magnus facio!", Örebro konsthall © Lilian Borgeat

"Maximalt" skulle således det underliggande temat kunna vara på årets Open Art. Men den uppförstorade skalan förklaras naturligtvis av omständigheterna. Det är inte lätt att synas i en brusande stadskärna. Ai Weiweis fladdrande skyddskläder i diverse klara färger för exempelvis en hård kamp emot Köpmangatans alla kommersiella vimplar och banderoller.
    Även David Cernys köttliknande, hängande bilar (på Krämaren) tar ett litet tag att upptäcka. Men när man väl gjort det är de desto mer iögonfallande. Bilen, luftföroreningarnas symbol nummer ett, förvandlad till hängmörad stek (!).

"Nylons in space" © Ulrike Kessl	© Petrus Vavami

Open Art har med åren kommit att bli ett mycket omfattande arrangemang. Att avsätta enbart en dag till besöket räcker inte om man har intentionen att täcka in allt. Samtidigt misstänker jag att det inte heller är arrangörernas avsikt. Här finns en förlåtande avspändhet mitt i det djupt seriösa. Motsatserna ställs mot varandra och besökarna ges friheten att välja det som passar för stunden.
    Själv hade jag stort utbyte av utställningarna på Örebro Läns Museum. Yin Xiuzhens catepillar-liknande minibuss verkade just så överstigligt opraktisk som bara den geniala snilleblixten kan vara.
     Och Song Dongs "framtidsstad" helt byggd av kakor och godis lockar fram igenkännandets leende när man ser att höghusen och skyskraporna består av knäckebröd, bagetter och smörgåsrån.

"Cross+Words" © Neringa Naujokaite

Ett antal "utställningar i utställningen" kryddar den redan mycket omfattande mixen. Videoverken är exempelvis huvudsakligen förlagda till "Vågen videoROOM" i Vågengallerian. Och i "Exhibiting Painting 2.0" presenterar Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och Konstakademin i Helsingfors ett gemensamt utställningsprojekt. Även Konstfackskolan är aktuell med en stor open-air-installation kallad "XL Sculpture".

Likt på årets Venedigbiennal finns också kriget och våldet representerat (och kommenterat). Erik Ravelos stora fotografier med småbarn korsfästa på ryggarna av soldater, turister, clowner etc är smärtsamma "påpekanden" i en värld där barnens villkor kommit i skymundan för de allra mest existentiella behoven om mänsklig överlevnad.

"The Untouchables" © Erik Ravelo

Annars är det ofta med humorn som vapen som de aktuella konstnärerna kämpar, ibland med en svart sådan men lika ofta med en smittande eller lågmäld variant.
     I korsningen av Drottninggatan och Nygatan tycks en cyklist ha krockat med ett enormt, rosa "tuggummi". Ur "kleten" sticker ett par ben och en halv cykel ut i ett verk gjort av gruppen BiLDFOBi.
      En något mindre våldsam humor står Jean Luc Cornec för. Hans kloner av får och uttjänta telefoner (som huvuden) återkommer på flera ställen i Open Art, bland annat i ett parkeringsgarage vid Kungsgatan.
      Även Lena Flodmans humoristiska verk dyker upp på fler ställen, som skivade ankor på Stortorget och som huvudlös och upp-och-nedvänd Joakim von Anka i hörnet av Kyrkogatan och Vasagatan.

Eftersom översiktlighet är en bristvara på denna form av myllrande konstpresentationer (trots utmärkta biennalkartor) kan man som besökare lika gärna låta sig svepas med, överraskas och överrumplas.
     Själv blev jag exempelvis förvånad när jag plötsligt på en liten smal bakgata befann mig rakt under det verk jag idogt sökt: Helena Mutanens "Conjoined Roots" – ett enormt tandformat objekt av flätade rötter.
     Och kanske ligger charmen och fascinationen just där, att i den generösa mångfalden förlora sin kontroll och sitt ovanifrånperspektiv. Att bli turist i sin egen domän.

Örebro 2015-06-30 © Leif Mattsson