Blomformen som ett verktyg i en målerisk bildprocess – en självklar möjlighet för var målare värd namnet. Inget motiv är i sig för högt eller för lågt för att tjäna konstnärliga syfte. Det vet danskan Je-Te L. Ranning, men förklarar ändå sitt motivval i utställningskatalogen. I en tid med en kunnigare och mer pluralistiskt inriktad konstkritikerkår hade hon naturligtvis inte behövt göra det.

Je-Te L. Ranning har valt att helt fylla galleriets ena vägg med målningar, som en ikonostas av organiska motiv mot muralmåleri-liknande fonder. De lätta, pastellartade tonerna accentueras och kontrasteras av gråvit marmorkross som fått torka in i bildytan. Krackeleringar och diffuserande slöjeffekter är resultatet – och en smygande känsla av förlupen tid, av en tingens långsamma återgående till sina ursprungsformer.
    På motsatta sidan har hon placerat något som skulle kunna benämnas "betraktarens stol", kanske väntande på den som förmår att se och förstå. Ovanför stolen sitter en anspråkslös papperslapp där Ranning i några korta rader jämför florala motiv med kärlekssånger – ord som bär en hyllning till återkomsten, nyfikenheten och återupptäckten.

Man bör nog betrakta dessa livets repetitiva drag som en sällsynt ynnest. Glädjen över att se, återse och slutligen förstå har en berusande inverkan på människan via vårt kemiska belöningssystem. Så för att de inre och undre världar med amorösa förtecken inte ska tillåtas gå förlorade bör man ständigt aktualisera dem, tycks Je-Te L. Ranning vilja påstå. Hennes skildringar av det levande och organiska i flora- och faunaformer har ett mantraliknande upprepningsskimmer över sig – här i det höggradigt koncentrerade, kammarstyckets form.

Stockholm 2015-04-01 © Leif Mattsson