Själva titeln på Håkan Rehnbergs utställning, "Dubbel scen", framstår i all sin serena enkelhet som en nyckel – inte enbart till den aktuella presentationen utan möjligen också till konstnärskapet som helhet. Här finns en dubbelhet mellan bildmetaforik och praktiskt hantverk, mellan estetiska teoribildningar och målningarnas fysiska form.
      Även det filosofiskt färgade begreppet "sken" är centralt. Det återfinns i titeln på den nytillverkade skulpturen "Skenscenen" och kan i viss mån sägas ständigt återkomma, inte bara i den reflekterande glasytan i skulpturen "Den förseglade ateljén". En skenscen, en dubbel scen – en värld med flera bottnar, såväl intellektuella som visuella – det är vad Rehnbergs utställning i hög grad handlar om.

Med viss rätt kan man kalla Håkan Rehnberg för mystiker med dragning åt det sublima – även om det knappast är begreppet "andlighet" som först kommer i tankarna. Snarare är både skulpturer och målningar påtagligt kroppsliga, materialiteten är en bärande del i processen. Mystiken bibringas framför allt via essäer och textbaserade resonemang, ofta med avsevärd innehållslig tyngd – en filosofisk överbyggnad som ger Håkan Rehnbergs oeuvre en viss särställning inom svensk konst. Få konstnärer kan mäta sig med honom i rent litterärt/språkligt hänseende, förutom kanske Jan Håfström eller Ola Billgren.
        Denna rehnbergska essäistiska konst kan man ta del av i den fullmatade, retrospektiva utställningskatalogen, innehållande alla hans tidigare publicerade texter från 1980-tal fram till idag.

Utan titel, 2014, olja på akrylglas (Vä). "Den hopvikta paviljongen / ett övergivet projekt", 2006-14 (Hö). aluminium © Håkan Rehnberg

Utställningen som sådan är däremot inte retrospektiv; på Moderna Museet presenteras helt nya verk, framför allt målningar, där Håkan Rehnberg tydligt fört måleriet i en ny, sensuell riktning. I handlaget finns en anad koppling till Cy Twombly, men i Rehnbergs fall uteblir orden skrivna direkt på duken. (Möjligen är även denna likhet att betrakta som ett sken eller en villfarelse.)
      Vad som tillkommit i måleriet är en dragning bort från stram taktilitet i uppstrukna färgstråk, mot en "uppsluppen" koreografisk vågrörelse. Att beskriva det som någon form av action painting leder förmodligen läsaren fel, men det organiska linjeflödet finns där – en sjögräsliknande böljegång.
     För en målare som Rehnberg är detta en avgörande bildspråklig förskjutning, ett avsteg från det företrädesvis introspektiva där målningens yta i första hand tjänar som hudliknande kroppsligt attribut. I de nya målningarna är det däremot det utmanande, flimrande, stökiga och (skenbart) slumpartade som bär.

I ett samtal med Daniel Birnbaum beskriver Rehnberg den konstnärliga akten så som den unikt ter sig för honom – detta att under en enda dag utföra målningen, utan att senare förändra, lägga till eller ta bort någonting. (Ordet "seans" svävar i tankarna.)
     Men även här anas en dubbelhet: en kontrollerad fas och en okontrollerad, ett intellektuellt närmande och ett "ointellektuellt" (men knappast oreflekterat) utförande. Som om handlingen att måla delats upp på två aktörer med delvis skilda intentioner.
     Tankarna känns förmodligen igen av flertalet konstnärer, detta att önska försätta sig i ett tillstånd där medvetandet rensats på hindrande bråte, för att efter målarakten återta sin nyktert värderande balans.

För Håkan Rehnberg är den strukturella förskjutningen så mycket tydligare i dessa hans nya verk (framför allt i målningarna). Här anas ett språkligt uppror, men i kontrollerad form – ett slags motsatsernas spel mellan intellekt och känsla, mellan återhållsamhet och extravagans. Något i likhet med det som "Den onämnbare" i Becketts hypnotiska roman med samma namn summerar genom orden: "Jag ska på ett slösande sätt tillämpa knapphetens princip..." – en devis som otvetydigt skulle kunna tjäna som undertitel till Håkan Rehnbergs utställning.

Stockholm 2015-01-28 © Leif Mattsson