Den unge argentinske konstnären Adrián Villar Rojas har redan ett imponerande CV. Alltid i rörelse tillsammans med sitt team, ett slags resande teater- eller cirkussällskap, iscensätter han spektakulära utställningar på biennaler och prestigefyllda institutioner över hela världen. Och nu har Moderna Museet lyckats fånga honom i flykten och resultatet heter Fantasma, en stor installation i fyra salar.
Rojas har en beundransvärd förmåga att uppfinna nya rumsligheter i befintliga rum, gärna som ett slags museer inom museet. Mitt i den stora salen på Moderna Museet har han placerat ett podium som upptar nästan hela rummet. Ovanpå podiet, i ögonhöjd, har han (suveränt likgiltig för den publik som av olika skäl inte når upp) spritt myriader av föremål, surrealistiska hybrider där allt parar sig med allt: gympaskor, torkade växter, bröd, bestick, suddgummi, snäckor, klotformer i gips, vars klara pastellfärger förmedlar en skön utopisk fläkt. Halva podiet är belyst underifrån, halva ligger i skugga, som planetens två hemisfärer.
Podiet samspelar magnifikt med Moneos stora lanternin och den ena vita väggen är prydd med gammaldags paneler som tonar bort i intet. Världen som ett etnologiskt eller naturhistoriskt museum? Hur som helst ett mycket dekorativt, så kallat bricolage i 1990-talets poststrukturalistiska anda, men mer som estetik än filosofi.
 |
© Adrián Villar Rojas |
I ett annat rum anknyter han med en serie fotografier till temat museum och monumentens både evighet och bräcklighet; och i nästa sal till ett pinakotek med abstrakta målningar på träpannåer som visar sig vara f.d. innerväggarna i trälårar där gips-och pigmentblandningar lämnat slumpmässiga avtryck och mönster. I utställningen ingår också en längre film med skakig handkamera, eller mobil: landsbygd, städer, vittrade skulpturer.
Fantasma rör sig smart, otåligt och fingerfärdigt i gränszonen mellan förföriskt konsthantverk, scenografi och konceptkonst. Men Rojas tema, museet som institution och mytologi, ter sig som helhet ganska vagt artikulerat. Jag lockas men utan att riktigt övertygas och kommer på mig med att längta efter ett fokus med större intellektuell skärpa, ett tänkande som gräver djupare än en formellt briljant installation.
Stockholm 2015-05-13 © Peter Cornell |
