Högt upp på galleriväggen möts man av orden Sudda, sudda bort din sura min, Gullan Bornemarks barnvisa par preference från 1967. Under ligger en ihopkrupen kvinna/flicka i sängen med tårarna flödande och blicken fäst på en frånvänd hästsko. Framför står en tänd lampa med texten Tar det aldrig slut. Ångesten gestaltad i svart och vitt – total ångest.
     Utställningen är en inbjudan till en serietecknares hem. Från den totala ångesten i första rummet lockas vi sedan in i rummet intill. Där har vi det ombonade köket med total kärlek i varje kaffekopp och tallrik. Mysiga fikastunder med kakor, drömmar och marängdito. Lek med barn och hund innanför prickiga gardiner. En förmodad tuff kille/man frågar Do you want to be my girl? och hon funderar på ett svar I think I like his car....

Helena Roos har tagit sig an de ganska svåra rummen och förvandlat Galleri Thomassen till en äventyrspromenad. Från den svarta ångesten och fikamyset går vägen förbi en tät skog av svartvita träd ut genom ett kalhygge, där bara stubbarna finns kvar. Slutligen en trappa, som leder ned till underjorden med lysande oljefat, rök, mörker och Bronxstämning. Där möter ytterligare en förtvivlad flicka/kvinna med tårarna skvättande och som utropar Skit oxå... jag är helt... jävla normal!
     Ja, det är som att kliva in i en tredimensionell serietidning för tonåringar. Dramatik, överdrifter, känslosvall och de ständiga kasten mellan total kärlek och total ångest. Med den eviga frågeställningen: Finns det någon som kan älska mig?

Graffittin och serietecknandet är referensramarna för Helena Roos. Estetiken från street-art scenen är tydlig. Bilden skall framstå som ett med väggen. Utskjutande föremål målas över och blir en del av bilden. Med den brittiske graffittikonstnären Banksy och andra utövare tog sig gatukonsten in i konstens finrum på 80- och 90-talen.
     Helena Roos har sin egen variant på den estetiken, där hon sammansmälter serietecknandet med gatukonsten. I hennes bilder råder den svartvita kontrasten till både form och innehåll. Det är rakt på, inga försynta undertexter eller krångligheter. Kanhända upptäcker någon sin bortglömda tonåring inom sig och ett leende lockas fram. Som helhet är det kraftfullt, roligt och tänkvärt.

Göteborg 2015-08-19 © Berit Jonsvik (text och foto)