Utställningen på Staffanstorps konsthall erbjuder, till viss del, en ny bild av Viktor Rosdahls konst – i alla fall för mig, så som jag lärt känna konstnären. Borta är det introverta, dystopiska och det lätt pojkaktigt science fiction-artade i företrädesvis grått, brunt, svart.
     Vad sägs istället om ett fotorealistiskt alplandskap i förföriskt lockande färgprakt (Caravans out of empire)? I en annan bild ett lika hisnande, om än mer exotiskt, bergslandskap i rött och lila (Past Mountains).

Ytligt är min första reaktion, en tillrättalagd verklighet värdig en turistbroschyr, något bedårande förledande – i ett överskylande syfte.
Men Rosdahl har också en faiblesse för att förvirra. I Before the Flood halvligger en drogad (?) ung man på sängen – hållandes sitt kanoniserade rusinstrument framför sig. Den likaledes svartvita Big Vincent parafraserar öppet på febrigheten i ett av van Goghs berömda självporträtt. Budskapet är allt annat än det i ett tillrättalagt alplandskap. Oavsett bild så är språket direkt, närmast att betraktas som korthugget minimalistiskt. Rakheten (enkelheten, infantiliteten?) lämnar betraktaren med ett löst hängande varför.

Kollisionerna mellan Rosdahls fem disparata målningar på Staffanstorps konsthall blir kanske lättare att greppa om man ser bilderna som en oskiljbar helhet – som en installation, där det djupare innehållet i det skickligt målade alplandskapet bara existerar som en drömsk fantasi. Flykten är en tanke, en bild, ett minne, istället för en verklighet.
     Rosdahl är en av de konstnärer som ofta använder svartvitheten som ett medvetet dokumentärt stilistiskt grepp (vilken sanning slår den hos gamla svartvita fotografier?). Beblandade med ”turistbilder” i stickande färgprakt blir effekten än starkare.

Med utställningens femte och sista bild (Out of Orbit) får symptomatiskt svartvitheten (verkligheten?) övertaget; en helt abstrakt bild (målad på ett reliefrikt överkast) där intensiteten i de ivriga, svarta och vita, penseldrag synes resultera i en fryst jätteknall.
     Slutligen löper således dokumentären amok, den imploderar. Förvillelsen blir till en allvarlig eftertänksamhet där lockande alper bara förstärker verklighetens skuldtyngdhet.

Staffanstorp 2015-09-01 © Martin Hägg