I somras visade det norska museet en stor utställning av svensk-norska konstnären, född Hanna Jönsson i Malmö 1894. Under skoltiden la hon till en bokstav i förnamnet och 1923 byter hon efternamn till Ryggen, efter giftermål med konstnären Hans från havsbandet vid Trondheimsfjorden i Norge, som hon mött under en studieresa till Dresden. Här studerade hon måleri, Goya och Picasso bland andra. I Lund hade hon studerat för den danske konstnären Fredrik Krebs under sex år vid sidan av arbetet som lärare i Malmö. Ett fint litet självporträtt i olja på duk från 1914 finns med på utställningen.
     Hon kom från arbetarklass i Malmö och ”framstår i dag som en av Nordens mest betydelsefulla konstnärer från det tjugonde århundradet” läser jag i katalogförordet i den bok museerna gemensamt gett ut.

Ryggen bär i sina textila verk tydligt med sig inspiration från den rika skånska textila traditionen. Hennes mormor gav henne en skånsk åkdyna i halvflossa och till Norge åker hon 1924 med en skånsk flamskvävstol. När den inte räcker till, hon går upp i stora format, bygger Hans Ryggen en vävstol till henne med stående varp. Hon hade tidigt vid sidan av måleriet börjat med att utföra enkel textil, hushållstextil, fortsatt en vävkurs 1916 vid Nääs slöjdseminarium samt vid Kulturen i Lund. Hon lärde sig textila tekniker.  

Vävarna är ofta mycket stora. Tråd skall läggas till tråd i varp av lin. Det kan ta ett år eller mer. Vissa detaljer i vävarna är av glimmande lin, som hon själv spann och färgade, men merparten är ull från egna får. Spelsaufårets glansiga ull passade hennes syften. Detaljer av silke kan förkomma. Maskinspunnet garn ratade hon. Ullen kardades, ibland med hjälp av hennes man, som byggt till deras hus med en ateljé. Men trådarna av ull, de som hon byggde sina bilder av, hade hon färgat själv. Hon fick hjälp med att spinna. Hela processen hade hon kontroll över, när hon tog in det omgivande landskapets färger med hjälp av lavar, mossor och växter, i sina vävar. Vissa köp från apoteket i Trondheim var nödvändiga som indigo, det röda krapp och extrakt från lusen koschenill från varmare land.

Hannah Ryggen levde på ett litet hemman i vindpinat fjordlandskap, odlade marken och hade kor, häst, får och höns. Det var kristider i världen. I den mästerliga, nästan fem meter breda ”Vi och våra djur” från 1934 (tillhör konstmuseet i Malmö) skildrar hon det svåra men nödvändiga i att slakta djur för att äta. Se och önskan att inte vilja se verkligheten, en hand håller för ena ögat på en central figur i väven, hon själv. Hennes händer, ofta förekommande, är starkt betydelsebärande.
     Hon gör väven som en bildberättelse, bildsekvens läggs till sekvens som i en serie. Bilder av djur staplas på varandra. Vid bordet bryts perspektivet för att redovisa tydligt och rakt uppifrån vad som står på bordet och vad som skall ätas: en gås. Gåsen hade hon fått. Den hette Skåne, den hade slaktats och det var naturligtvis känsligt.

Mitt under förföljelse och förintelse i Tyskland vävde Hannah Ryggen väv efter väv i protest. Hennes ilska måste varit stor och den bar henne genom 1930-talets andra hälft och under krig och ockupation av hennes nya hemland Norge.
     Den närmare fyra meter breda protesten mot Italiens invasion av Etiopien hösten 1935 är hennes första rent politiska väv. Med flyganfall under Mussolinis makt dödas civilbefolkningen. I sista bildsekvensen genomborrar en etiopier med spjut hans kantiga huvud. Just den bildsekvensen var Ryggen tvungen att dölja på världsutställningen i Paris 1937. Hannah Ryggens väv ”Etiopia” visades delvis censurerad. Ett stycke tyg placerades framför den delen av väven, direktheten och tydligheten skrämde. Hon representerade Norge och i paviljongen intill, den spanska, visades Picassos ”Guernica”, tyskarnas bombning av den baskiska staden den 26 april 1937. 
     Sommaren 1936 inledde Franco en intensifiering av kriget i Spanien. Ryggen väver då det röda upproret ”Gru”. Fruktan och förtvivlan lyser ur denna knäböjande kvinnofigur instängd i ett märkligt bildrum. Hon har just tagit bort händerna från ögonen, hon ser. Bakom byggs ett inrutat mönster upp sig. En tegelmur? Längst upp en illagrinande makt och runt om instängande mönsterornamentik, dörrar. Men dörrar kan stängas och de kan öppnas.

Hannah Ryggen berättar att hon regelbundet kunde hänga ut sina bildvävar, teppen, som hon kallade dem, på gärdesgårdarna runt huset, vädra dem för att malen inte skulle gå till angrepp. I närheten av Ryggens hem fanns, när Norge var ockuperat, ett läger upprättat av nazisterna. De förstod inte hennes bilder hävdade Hannah Ryggen. Hon gjorde ju bara ofarlig textil, hade hon skrattande sagt. Dessutom var hon en kvinnlig konstnär utan akademisk utbildning. De bröt sig in i hennes hus, hennes man konstnären Hans Ryggen var fängslad på Grini. Men de fann ju bara textil, vävar. Men vilka vävar!
    ”Jag kan ingenting, därför kan jag göra allt, därför är jag fri att göra vad jag vill. I vävandet fann jag friheten, i teppen kunde jag göra vad jag ville och det gjorde jag också.”

Förstod nazisterna inte ens den mer än fyra meter stora väven ”6 oktober 1942” i vilken hon kraftigt protesterar mot tyskarnas avrättning av tio motståndsmän i Trondheim. Hon förlöjligar Hitler, när hon avbildar honom som en flygande galning, vilt skjutande, och med raketbränsle av ekblad, symbol för makt, instuckna i rumpan. Den är mästerlig.
     1936 fick den tyske pacifisten och författaren Carl von Ossietzky Nobels fredspris. Han tilläts inte lämna koncentrationslägret för att ta emot det. Kort därefter dog han. Detta upprörde Hannah Ryggen. Hon väver i ilska och i gråbrunt, nästan monokromt, i vävens nedre del 28 hakkors. Den fängslade avbildas bakom galler och med handfängsel. Vakterna har med blodröda händer tagit strupgrepp på Friheten, som hänger med huvudet, centralt placerad i bilden. Innanför galler syns ytterligare fångar. Det lär vara Einstein som spelar fiol.

Men att orka väva så många hakkors? Hon tar tillbaka den mångtusenåriga solsymbolen som nazisterna stulit från världens kulturer! I den textila traditionen förekommer många dekorativa ornament, bårder, girlanger och stjärnor. De åttauddiga stjärnorna, rosorna, förekommer världen runt. De tillhör hemmens textila skattkammare och är utfyllande element, även hos Ryggen, som ibland också kan lägga in några typiska flamsktulpaner eller så flyger en liten fågel förbi.
     Och detta inte bara i hennes stora traditionsbärande verk, ”Synderskan”, en gobelängväv från 1926. Den visar centralt i bilden ”synderskan” (från Bibelns Johannesevangelium) med händerna för ansiktet. Jesus i sandaler och enkel, randig klädnad i brunt och blått står ut mot kyrkans män, kritiskt avbildade, i praktfulla fotsida kåpor, ett par har modern klädsel. Här lyser kvinnans blå klädnad och skiljer ut sig markant i bilden, en bild som i mycket är inspirerad av en norsk textil från romanskt 1100-tal, Baldisholteppet.

Ryggen bär i sitt skapande med sig inspiration från skånsk textil tradition. En dyna i halvflossa från 1800-talet var en gåva av mormodern, som var duktig på att färga den svåra blå färgen, potteblått. En av Ryggens senaste verk, en protest mot kriget i Vietnam ”Blod i gräset” från 1966 är till stor del utförd i flossateknik.
     År 1964, hon var 70 år och jag en mycket ung student, lyssnade jag på hennes föredrag på Akademiska föreningen i Lund. Hon framstod som otroligt stark, kraftfull och hon berättade med inlevelse om sina bilder. De är i många fall mycket komplicerat uppbyggda, inte bara innehållsmässigt, utan formmässigt genom en sorts dubbelexponering. Och dessa bilder byggde hon upp utan skisser och utan förlagor. De fanns där i hennes huvud, ofta reportagemässigt bundna till ett visst datum eller en speciell händelse.
     De tog henne lång tid att väva. Sittande på en blå kista vävde hon med stående varp. Hon älskade det röda, liksom Vera Nilsson som hon mötte i Stockholm 1962, det år hon valdes in i Kungl. Akademien för de fria konsterna, och framför allt det blå, potteblått. Receptet var i delar hemligt och snubbeltrådar la hon skrattande ut i det. Det blå var det klassiska indigo, som blandades med urin, helst från druckna män, sägs det. Myterna om det blå underhölls.

Sent i livet (hon dog 1970) gör hon 1963 ett självporträtt ”Potteblått” tyvärr inte med i Malmö. Hon avbildar sig själv, glad med kortklippt hår, uppstigande ur en kärlform, en potta, händerna är än blåare och spelar på en vävstols varpsträngar. Den runda kärlformen är stadigt placerad på en beigebrun trasmatta. Här visar hon att hennes bilder vilar i textil tradition och att den kan bära för stora vävar om världen.
     ”Låt tankarna flöda i cirklar och krumbukter, men strama upp och rätta till och fläta i varpens raka linjer.”

Malmö 2015-11-11 © Mailis Stensman