Lyssnar under arbetet i ateljén med ett öra på radioprogrammet ”Kritiken”, där ett par skribenter inbjudits för att ge oss en färsk bild av konstscenen i Stockholm. Vi upplystes om vad som är på gång just nu, vad som är intressant och om den konst som siktats är väsentliga uttryck för en samtid. En fråga som alltid bekymrat skrivande betraktare. Bilden som gavs kändes lite vag och kanske också pliktskyldig, där var något som saknades. Men som det kan vara när man lyssnar, det går lätt in men stannar inte riktigt kvar.
*
En stund senare på vägen mot tunnelbanan stöter jag ihop med en yngre kollega, vi börjar samtala och jag tar upp något av vad som sagts i radioprogrammet, tydligen fastnade någonting i alla fall. Under vårt samspråk framstod det klarare att vad jag saknade var ett tydligare personligt engagemang, en närvaro genom egen blick. Även i talad form vill jag känna och förstå hur och vad man sett. Inget var tydligen förtjänt av att lyftas fram, vare sig utställning eller enskild konstnär. Allt verkade så uslätat, doftlöst helt enkelt. Nu kan det ju tänkas att det bland de utställningar som besökts inte fanns mycket som var värt att nämna. Efter att själv ha sett de omtalade utställningarna är det svårt att förstå att inte något fallit dem på läppen.
*
Vår konversation där i snömodden ledde oss vidare i pilens riktning men på ett delvis annat område. Vi har båda varit inblandade i olika jurysammanhang, en situation som har vissa likheter med det en kritiker ställs inför. Trots att möjlighet ges är det ibland svårt att premiera en individ framom alla andra. Även när det finns anledning därtill. Stadgar är många gånger inget hinder för att markant lyfta fram och utdela pris eller stipendium till endast en kandidat. För den som sitter i en jury är det lätt att av legitima demokratiska eller sociala skäl argumentera för en uppdelning, låta fler få ta del.
Motståndet är väl delvis psykologiskt ”en ann är så god som en ann” spökar säkert i bakgrunden. I någon mån kan också förhållandet att i argumentation och utpekande så satsar man lite av sig själv. Det har lett till att stora priser eller stipendier numera ofta delas mellan ett par tre individer.
*
Under vårt samtal kunde vi enas om att ett alltför stort engagemang för en enskild utställning eller konstnär kan kosta på, ens urskillningsförmåga står på spel. Det fordras mod för att satsa sitt omdöme; man riskerar sin position. Vissa samtidigheter måste man förhålla sig till på rätt sätt, somliga konventioner skapar lätt osäkra miner. Ingen säger det men man är inte riktigt att räkna med, även för kritiker finns en liten arbetsmarknad, avlönad eller inte.
*
Återstår då bara den skamlösa marknaden som inte har några problem med att lyfta fram ett enskilt konstnärskap. Även om en liten marknad som vår kan vara lite senfärdig så är den ibland mer framsynt än andra inflytelserika krafter i sammanhanget.
Inte det enda men ett ovanligt tydligt exempel på det är en konstnär som under ganska lång tid sågs och behandlades som alla andra i vårt lilla konstliv. En mycket originell och fantasifull person och fantastisk tecknare, en konstnär som gjort stil till ett levande begrepp igen, nästan som att trotsa gravitationen. Genom sina illustrationer för DN:s På Stan och några barnböcker skaffade sig Jockum Nordström en ansenlig publik. Men på den snäva konstscenen var det väl bara kollegorna som uppskattade honom efter förtjänst. En omständighet som gett stat och kommun en mycket rik samling av hans verk.
Efter en exponering av hans arbeten på den internationella konstmässan i Basel där ett stort amerikanskt galleri visade sitt intresse och tog honom under sina vingars beskydd vaknade den inhemska kritikerkåren.
*
Med blicken fäst på den internationella konstscenen krävs det ett stort mått av självständighet för att förfäkta provinsens kvaliteter. Det finns naturligtvis olika orsaker till att vi inte alltid tror på eller vågar argumentera för våra uppfattningar, ofta är det en fråga om integritet hos både konstnärer, kritiker och marknad. En samtids kulturella tryck kan vara mycket formerande eller deformerande, särskilt i ett så litet kommersiellt och intellektuellt område som vårt.
Stockholm 2015-03-24 © Kjell Strandqvist
