Vi var två som såg det – eller den, vi hade just varit på Bonniers konsthall och på vår väg mot Caffé Como fick vi syn på en underbar liten skulptur i brons. Den står på S:t Eriksplan i nordöstra hörnet korsningen Torsgatan/Odengatan, ovanligt omsorgsfullt och fint placerad, centrerad i en särskilt stensatt yta. Skulpturen föreställer Elin Wägner, författare och feminist som ingick i Fogelstadsgruppen (bildad 1922), den är ställd på en svart sockel i huggen diabas.
Figuren står väl påklädd och stöder sig på vänster ben, sträcker och sätter ned främre delen av höger fot, ett steg – en lätt rörelse. Håller sin plats i kappa och lågklackade skor med ett manuskript mellan sina händer, aktivt beredd. Porträttet har en vacker air av intim integritet, en stilla bild av en engagerad och målmedveten människa. Skulpturen utstrålar en behärskad tillförsikt med en öppen robust abstraktion som lämnar utrymme åt oss betraktare. En tolkning fylld av varsam självtillit.
Egentligen är det en förstoring av en liten skulptur, ett porträtt av Elin Wägner gjord av Siri Derkert någon gång på 50-talet. Rune Rydelius har på uppdrag av Elin Wägnersällskapet gjort en tolkning av skulpturen. Det är en fantastiskt känslig och levande tolkning men det är också en mycket lyhörd placering av kommunen vilket vi inte alltid är bortskämda med.
"Elin Wägner" © Rune Rydelius
Reaktionen inför skulpturen på S:t Eriksplan förstärktes säkert av att vi just besökt Bonniers Konsthall och sett Ylva Oglands utställning. En stor, omsorgsfull och ambitiös installation i fyra akter. Även om vi kunde förstå angelägenheten övertygade inte berättelsens enskilda målningar oss riktigt. Vi upplevde att arrangemanget ställde sig i vägen för verket – om installationen är verket hur skall då dess enskilda delar betraktas. Vi kände oss lite osäkra i den frågan.
Man kanske inte skall se så seriöst på de enskilda målningarna, utan mer se dem som delar i en meningsbyggnad. Enskildheter i ett sceneri är nu heller aldrig till för att övertyga som artefakter, det är summan som gäller. Men här fanns ett måleri med en potential som vi upplevde inte utnyttjades till fullo. Alldeles för mycket kraft offrades på det scenografiska altaret – en samtida sjuka som inte endast berör institutionella utställningar utan också verkar ha en formerande kraft som sträcker sig in i enskilda konstnärskap.
Uppenbarelsen på S:t Eriksplan framhärdar i sin övertygelse om en gestaltnings inre kraft, utifrån en annan utgångspunkt har artefakt och estetik formats. Kontrasten mellan de två konstnärliga manifestationerna handlar om konventioner, olikheten verkar kanske inte särskilt stor men är på vissa punkter betydande. Differensen ligger i synen på vad som konstituerar ett verk, hur del förhåller sig till helheten.
Stockholm 2015-05-27 © Kjell Strandqvist
