I Suecia Contemporare på Uppsala konstmuseum har tolv konstnärer ställts inför curatorn Pontus Rauds fråga: Vad kan sägas om det samtida Sverige, Suecia Contemporare, i ljuset av Erik Dahlberghs bilder?
     Erik Dahlbergh arbetade mellan 1665–1715 med Suecia Antiqua et Hodierna, det antika och nutida Sverige. Det blev 353 linjeetsningar efter hans teckningar av städer, slott, parker och kartor. Avsikten var att förstärka bilden av Sverige som stormakt. Sverige hade inte bara en armé, utan också kulturkapital.

Det finns en hel del att hämta hos Erik Dahlbergh. Helle Kvamme berättar med foton om en resa i Småland tillsammans med den syriske musikern Alaa, som kommit från ett palestinskt flyktingläger till Småland. De rör sig kring Vetlanda, Skatelöv och Höns Hylte, där Erik Dahlbergh angav platsen för det gamla Troja. Palestina är ett land av extrema konflikter om land och gränser. I Småland strider ingen om jorden. I det en gång landhungriga Sverige tycks landsbygden överflödig. Alaa sitter vid en glest trafikerad landsväg och sjunger den nya Smålandsvisan.

Johan Thurfjell håller sig också nära till Suecian. Erik Dahlberghs motiv var främst slott, städer och kyrkor. I sin film ”Tassemarken” bortser han från sevärdheterna och skapar av Dahlberghs scenografiska skogar, berg och sjöar ett undanglidande landskap, en konstens ödemark.
      I Maria Fribergs foton öppnar sig i stället naturen långt från Dahlberghs torra marker. Här finns snö och vatten och män försjunkna i sig själv. Hur mycket som skiljer Fribergs män från Dahlberghs är en intressant fråga, hur mycket av de hårda fasaderna har mjuknat?

Erik Dahlbergh var noga med fönstren och försåg ibland slotten med fler fönster än i verkligheten. Kristina Matouschs fönsterliknande skulpturer ”Frame” (ram, stomme eller gestalt) för tankarna inte bara till fasad och fönster, utan än mer till dubbelheten i maktens förskansning och de maktlösas instängdhet i sina livsomständigheter.
      Jenny Granlund riktar också blicken åt ett annat håll. I sin teckningssvit ”Husesyn” betraktar hon hus i Trollhättan, men ser genom väggarna, vilket på sätt och vis sätter fingret på Dahllberghs teatrala överdrifter.

"Google maps" © Gunnar Nehls, Pontus Raud

Gunnar Nehls och Pontus Raud har skissat på linjeetsningar av bland annat Riksdagshuset sett genom Google Maps förvridna perspektiv. En tiggare finns i blickpunkten och Sveriges vapen är nutidsanpassat med man med barnvagn och kvinna i arbetslivet.
     För det verkliga alternativet till Dahlbergh svarar arkitekten Victor Marx, som berättar om kulturhuset Cyklopen i Hökarängen, som byggts på helt andra idéer än stormaktstidens. Det är uppfriskande att se arkitekter med egna idéer.

Nämn nationalism, så laddar Peter Johansson kanonen. På hans kanon sitter korsstygnsbroderier genomborrade på kanonröret. Verket kan ses som den unkna nationalismens offensiv mot allt ”icke svenskt”. Men laddningen är bara blekta, kraftlösa broderier gjorda efter förlagor.
      Peter Johanssons skulpturgrupp ”Full fräs” med brutna och flaggstänger och hysteriskt viftande fläktdrivna svenska flaggor tycks som ett memento till Dahlbergh: var noga med visionsbygget, annars kan det rasa ihop i tidens snålblåst.
     Det finns ett dystopiskt drag i Per B Sundbergs stengodsfigurer. Svampen är ett atombombsmoln. Assemblagen i stengods är sammansatta som hjärnans associationsflöden i gränslandet mot det undermedvetna.

Ulrika Wärmling: "Melinda i Björkhagen", Erik Dahlbergh porträtterad av David Klöcker Ehrenstrahl och Ylva på Fiskargatan

Ansikten i Makode Lindes Afromantics Royal (kungatallrikar) har ersatts av så kallade blackfaces, den clownsminkning som vita artister som spelade svarta en gång förseddes med i amerikansk showbiz. Så där finns svarta ansikten på kungens barn och på drottningens. Makode Linde ställer allt på huvudet och lämnar oss med frågan: Vem förolämpar vem?
     Ulrika Wärmling målar omsorgsfulla porträtt av ”Ylva på Fiskargatan” och ”Melinda i Björkhagen”. Dessa två samtidstjejer som har makt att utrycka sin livsuppfattning kontrasterar mot den representative Erik Dahlbergh i David Klöcker Ehrenstrahls porträttet, en Dahlbergh som bara inte kunde se annorlunda ut. Men tjejerna gör det garanterat om fem år.

Uppsala 2015-06-10 © Niels Hebert