Det finns en skör balans hos Bo Trankell, som om färgen blandats till med lika delar målarglädje och skepsis. Porträtt är uppstruken över en mörk botten, kanske ett tidigare försök som kladdat ihop. I så fall inte förgäves, för den färdiga bildens ljusa toner hämtar kraft ur det svarta inunder. Det är känsligt målat, för att inte säga överkänsligt. Bilden håller ihop, men med möda.
    Vad tänker du på, får man lust att fråga den avbildade. Om vi skulle se bilden som ett självporträtt så säger penseldragen, hur de farit hit och dit, djärva och tveksamma på samma gång, en hel del.
    På samma sätt med Jehovas vittnen. En svart silhuett har knackat på och en annan tittar ut genom den halvöppna dörren. Det är vinter. Granen som reser sig intill trävillan har något av gestalt över sig den med. Solen står lågt och når bara husets övre delar, men de kalla skuggorna är upplysta av reflekterat ljus. Trankell fångar det exakt, samtidigt lätt och enkelt, som om det vore uppstruket på ett ögonblick.

"Venedig" © Bo Trankell

Den förtätade skissens närvaro och enkelhet är svårslagen. Det var väl den insikten som gav Rembrandt sådana ekonomiska bekymmer. Att vara genial är, som alla vet, en utmaning på många plan. Det är lätt att bli trött. Allt på utställningen orkar inte heller hela vägen. Det halvfärdiga i Hus från Bollnäs känns för mig daterat, en del annat också. Å andra sidan gör det inte så mycket hos en sådan som Trankell. Det är med honom som med Hans Wigert, de är bra även när de är mindre lyckade. De försöker så förtvivlat renhjärtat. Dessutom får det halvdana sin förklaring i en tidlös pärla intill.

Vill man spetsa till det skulle man kunna säga att brokigheten är den röda tråden hos Trankell. Han försöker fånga något som till sin kärna är öppet. Hur får man till en levande bild? Det är omöjligt att veta innan.
     Som i Venedig, är det natt, skymning eller möjligen gryning? Det enda säkra är att det råder ett formalistiskt gräl under den ostyriga kampanilen. Så var målningen till en början ett samarbete med Lars Hillersberg, särpräglad även han. Med två sådana temperament på samma duk får förvirringen sin förklaring. Men inte det som skymtar i kaosets mitt. Där sitter en gestalt tillbakalutad i urtypen av turistfälla, en gondol som på spegelblankt vatten klyver jordklotets vackraste vy.

Stockholm 2015-11-18 © Bengt Jahnsson-Wennberg