Galleri Andersson/Sandström introducerar 13 masterstudenter från Konsthögskolan I Umeå. Utställningen ”Between the Devil and the Deep Sea” är ett koncentrat av den examensutställningen på Bildmuseet i Umeå som avslutades den 31 maj. Det är ett vällovligt initiativ och viktigt för en Stockholmsfixerad publik att få ta del av vad som händer på övriga konsthögskolor i Sverige.

Påfallande många målar i den här avgångsklassen. Ett prövande förutsättningslöst arbete uppvisas som inte räds föregångare eller visar dem överdriven respekt. Sakligt prövas disparata tekniker som hos André Talborn, där expression jämställs med distans – Matisse med Brice Marden, sammanfattad till en minimalistisk eller kylig Asger Jorn. Tout est possible.
     Benjamin Andersson som medvetet valt att hänga sin bilder på distans från varandra, en i varje rum, plöjer i Rune Janssons och Torsten Anderssons fåror utan att med en min röja källan. En titt på Benjamins hemsida ger mersmak och jag hoppas att han fortsätter att bana väg rakt fram utan att snegla i backspegeln eller åt sidorna.

© Katrin Westman

Måleri ska man akta sig för att ha förutfattade meningar om. Det är sällan vad det ser ut att vara och kan i själva verket användas för konstnärliga motiv långt utanför kärnområdet. Joakim Friberg spänner upp på sina i djupled assymmetriska ramar med hemvävd duk i de färgade partierna. Konsthantverk, hantverk eller verk? Konsten manifesteras i handlingen eller tillblivelsen av verket. Omsorgens och långsamhetens lov hyllas återkommande i den yngre samtida konsten.
    Den återkommer även i Samuel Anderssons inåtvända måleri, rent bildligt, framsidan blöder av oljan och den på baksidan av den ogrundade duken pålagda färgen. Här sätts en långsamhetens självförstörande process i rörelse. Den kommer nog ta tid. Målningarna står lutade ovanpå hembyggda lastpallar av utsöktaste hantverk, sammanfogade med träplugg, så någon sticka i fingret kommer de sannolikt inte ge upphov till.

Katrin Westman ställer sin böjliga pannå på högkant som en munkkåpa över en voluptuös ölstinn kagge med rejält rep runt midjan. Subtilt kommunicerar den just i det här sammanhanget med Oskar Mega Männikös video ”The Lapin King”, en hyllning till såväl rap i Latins Kings tappning och kulten, Lapin kulta. Och mitt emot bjuder Varg Strande in till filmade skrikseanser i den vita kuben.
     Detta leder osökt in på utställningens nästa spår, den över konstnärsgenerationer återkommande ohövligheten att inte prisa möjligheten till studier utan till att stilla prokrastinera över tillvaron.
     Även Jonas Westlund tar tillfället i akt att göra en dygd av sin lust till dataspelet, ett garde lyckade avatarer och antalet timmar de kostat i möda framför datorn presenteras som utskrivna C-prints. De bekräftar snabbt mina fördomar om spelvärldens fördomar, då barn- och kvinnoliknande figurer inte alls tar så lång tid att spela till sig som brednackade muskelmän.

© Jonas Westlund

Symaskinens kör av ilsket debatterande syrsor kanske uppenbarar andra fördomar om motivval. I regnrocken finns högtalare installerade och i två rum längre in sitter en bållös figur och kissar, med ben och armar ärrade eller hopfogade av syrsornas framfart. Funny Livdotter är konstnären bakom det tudelade verket ”Pissed Off".
     Tvång, eller snarare underkastelse för mesta möjliga frihet är lockelser på konstens altare eller snarare en liturgi att återvända till, gärna i form av ett uppförande. De som ska uppföra sig är publiken. Ann-Catrin Olsson instruerar i sitt ljudverk hur rörelserna och dansen skall gå till och siluettbilder på väggen hjälper till. På med hörlurarna och sätt igång.
     Till det uppmanande tilltalet ansluter sig Loes Degner och Douwe Mulder som samplat bilder och textsnuttar från nätet och för dem samman. Överraskningsmomentet uteblir men engagemanget framgår. Humor är den svåraste konsten att få att bita.

© Funny Livdotter

En syntes av utställningens undertext introspektion och omsorg står Anna Hillbom för. Trots utfallet med diverse verktyg mot träfigurerna bildas en poetiskt samlande verkan; det för helheten nödvändiga vecket på den blåa duken stämmer in med det troligen strax födande stoet lugna oro på spiltans golv i den ackompanjerande videon. Här blir sammanhanget så precist och ogripbart som endast härmningen, känslans avläsning av verkligheten, överlägset kan åskådliggöra – en triptyk över den verksamma förskjutningens välljud i det fördolda.

Stockholm 2015-06-10 © Susanna Slöör