Vårsalongen på Liljevalchs känns något nedtonad i år. Bland motiven finns hus av alla sorter och mest i urban miljö. Det är många fasader, tomma fönster och öde gator.
     Måleriet dominerar. En del av förklaringen till det nedtonade ligger i just måleriet, som följer trenden mot det svartvita. Fotots tidigare försök att låna måleriets uttryck, tycks på allvar avlösts av den motsatta ordningen, måleriets strävan mot fotografi, inte minst det svartvita.
    För övrigt är fotot ganska sparsamt representerat och den rörliga bilden bara marginellt med. I genomsnitt är varje konstnär representerad av två verk. Det är en nackdel, det är ofta svårt att få grepp om ett konstnärskap genom ett eller två verk.
     Helhetsintrycket är alltså en nedtonad salong. Trots att salongen rymmer en hel del kunnande, känns årets upplaga ganska tråkig, och något ojämn.

När det gäller måleri finns det en del att glädja sig åt, exempelvis av Märta König, Bengt Jahnsson–Wennberg och Marie Kjellqvist. Den senare är en ny bekantskap för mig. Hon målar grisen Kjell ensam i tomt landskap med en stadssiluett i bakgrunden, misstänksam mot människornas hunger efter kött.
     Märta König har iakttagit biltrafik på ett som jag uppfattar det filosofiskt vis: vart ska de, tar de aldrig slut, vilka åker i dem…
     Bland salongens många hus har Bengt Jahnsson–Wennbergs något att berätta. Visserligen finns en text på väggen intill, men den behövs knappast för att man ska ana ödehusets berättelser. Trädskuggan är på väg att krympa och i de gamla trädgårdsstolarna har två människor suttit i många år, nu är de borta.

"But you are a dog" © Malin Erixon

Ann–Sofie Claesson har löst frågan om måleri som fotografi på ett bra sätt i porträttet ”Farmor”. Den brutala kamerablixten i mörkret frilägger en djup känsla i porträttet för en gammal kvinna i mörkret. Det må vara ett symboliskt mörker, men vi lever i ögonblick.
     Jag har inget att invända mot Alexander Creutz starka svartvita målning ”Vakuum”, som skildrar ett hotfullt grepp kring en kvinnas hals. Men bilden hade fungerat lika bra som foto eller tecknad. Kanske är det svartvita en reaktion på omgivningens oceaner av färgbilder.
     Margareta Andersson målar bilar i gråvita mönster som om de aldrig lämnar människan i fred.

Björn Olsén reducerar nästan allt i sina målningar av träd. Motivet är svårt att upptäcka i en yta som först ter sig monokrom, men träden finns där som efterbild som man gärna dröjer vid.
    Även Thomas Franzén reducerar världen. I ett collage och två målningar samlar han enkla former på liten yta och flyttar omkring dem i meditativt utforskande.
     Men saker kan vara flytande, som i Peggy Palmstedts ”Sanningssjön”, där mörka växter kommit inom synhåll i vattnets vackra speglingar.
     Ett ögonblick av mod fångar Maj–Britt Niklasson i målningen av den lilla flickan och den stora hunden: nu vågade jag klappa.
     Anita Kärrman har fyllt två rispapper med japanska tecken i böljande, nästan musikalisk struktur, medan Magnus Björklundh lägger täta horisontella linjer och ger abstraktionen en puls någonstans där bakom.

Akvarellen har uppenbarligen fallit juryn på läppen, som Joakim Engbloms utsnitt av en stad fångad brant uppifrån och i konstruktivistisk anda. Apropå retro, så anar man ett visst Picassoinflytande i David Engzells ”Middagskyssen” i kol. Inflytande från samma håll gäller en cykel med aggressivt framåtriktade horn, ”Dödens cykel”, av gruppen Olof och Åke. Fast Picassos cykeltjur var mindre dödlig än denna.
     Karola Messner har målat upp världens teater i en jättemålning där tidsåldrarnas krig och konflikter kommer i vågor från alltings början.
     Siv Appelqvist är en återkommande utställare på Vårsalongen och dessutom äldst (född 1925). Hon är trogen sin vision av ett mer varsamt levnadssätt, för livet har sina bräckligheter.

"From Circle to Square” © Christina Langert

Yngst är Max Johansson Ström (född 1996). Det finns stor lust i hans affischer som lånar sovjetiskt propagandauttryck för att tolka vår tid. Med Reinfeldt som folktalare för nyliberalism blir det ”Arbetarpartiet Moderaterna – underklassens val”. I en annan affisch är budskapet: konsumera, konsumera, konsumera och i en tredje utdelas ”nådastöten” med slägga mot den socialdemokratiska rosen.
     Särdeles enkelt material har Simon Anund utgått från i stadsmodellen ”Fragile”. Husen är gjutna efter den pressade kartong som skyddar kameran eller datorn. Vi står inför en grå, ödslig stad, ett konsumtionsmönstrets avtryck.
     Dystopiska känslor vilar också över Pelle Perlefelts målning ”Helags”, där de två männen i regnet tycks stå vid en värld som går sönder.
     Nina Lindgren använder också kartong i ”Floating city”, ett tätt stadslandskap, som tycks klättra på ett berg som en del sydeuropeiska småstäder.

Trä har slagit an hos juryn. Christina Langert har i ”From Circle to Square” arbetat sig igenom processen från trädet ek (circle) till ett stort parkettgolv (square) och lagt tiden och arbetet till golvets självklarhet. Man går på golvet med viss andakt. Det luktar såpa.
     Trä är också Fredrik Andersson material. Den eleganta intarsian lagd i sicksackmönster på ett bord är återbruk av gamla skateboards.
    Återbruk är även Joel Danielssons stora cirkel ”Portal” av lastpallar(!).

Innan grafiken på Vårsalongen blir ett minne blott, så kan man begrunda de fem studierna i torrnål ”Skuggor av en obetydlig växt” av Lars Nyberg, och sedan fråga sig vad som är obetydligt.
     Neon och aluminium är Joakim Allgulanders material. Hans stora katapult står beredd i Liljevalchs gamla skulptursal för nya fåfänga försök att uppnå höjderna, medan hans stol i neon (Burned) lyser het och röd i mörkret, kanske det slags stol som plötsligt blir het.

Antalet sökande till årets Vårsalong var 2 335 personer. Juryn valde 230 verk av 119 konstnärer eller grupper. Man kan notera en viss övervikt för kvinnliga konstnärer. I år var det konstsamlarnas tur att vara jury: Jeanette Bonnier, Tom Böttiger, Lena Josefsson och Liljevalchschefen Mårten Castenfors.

Stockholm 2015-02-03 © Niels Hebert