Årets huvudutställning på Venedigbiennalen är retrokonceptens. De avancerade visuella uttrycken oavsett medium kommer i skymundan. Nigerianske curatorn Okwui Enwezor, verksam i München, illustrerar sin skrivbordsprodukt till utställning således med hjälp av illustrativa konstnärer, till dessa hör en hel del konceptkonstnärer oavsett generation.
     Som konceptuell inpiskare används Karl Marx och ”Das kapital”. (Bäddar man redan nu för fräscha snubbar som Darwin eller Freud till 2017?) Ett antal filter med Marx främst definieras för att överlagra illustrationer och teser. Resultatet blir repetitivt och förminskar de enskilda konstnärernas verk.

Arkiven, dokumenten, anhopningarna av föremål, skisser, modeller och alla dessa bord, montrar, lådor och diversehögar förvandlas från verk till allmängods och illustrerar utpekandet i sig, som förmodas bära fram koncepten, idéerna, politiken och engagemanget.
      Som mängdverkan fungerar det sisådär. Alla världars framtider borde nog hellre kallas Alla världars förflutna eller ”forntider” för att använda pluralis. Med 2013 års bildrika och inspirerande version i färskt minne, blir årets upplaga sammanfattningsvis en spretigare, sluten och visuellt klenare presentation.

© John Akomfrah

Det är alltid en risk att starta besöket i huvudutställningen i Arsenale, svagheter såväl som styrkor i den grundläggande utställningsidén avslöjas obarmhärtigt genom första anslaget och löper sedan genom den sekventiella dramaturgin som den forna repdragarverkstadens utrymmen tvingar till.
     I år är det Bruce Naumans blinkande lysrör med texter om allt mellan liv och död som ackompanjerar Adel Abdessmeds (fasces)knippen eller ”näckrosor” av jordbruksverktyg, med långa vassa eggar som snabbast för min tanke till IS avrättningar.
    I snabb följd överlagrar eller ”filtrerar” Okwui Enwezor med Monica Bonvincinis i kedjor hängande assemblage av motorsågar, Pino Pasacalis luftvärnskanon och Abu Bakarr Mansarays teckningar av vapenliknande fantasifoster.

Tack, men upprepning leder inte till fördjupning och mångfald av perspektiv, snarast det motsatta. Detta är ett grundproblem med hängningen. Den är  tänkt men inte prövad i handling. Konstnären Cindy Shermans kuraterade bidrag i förra versionen av huvudutställningen i Arsenale har ingen tagit lärdom av, synd! Koncept och tanke är inte motsatser till konstnärligt genomförd gestaltning som inte räds visuellt samspel och fördjupning.
    Humor är en annan faktor som knappast premieras i årets upplaga. Ett undantag är Mika Rottenbergs filminstallation med entré genom en pärlbutik.

© Wangechi Mutu

Rörlig bild är som vanligt ett älskat medium för dem som tror sig ha mycket att säga. Årets utställning bjuder på en hel rad fiffiga tekniska landvinningar och man kan notera att tekniken sprungit om ambitionerna och faktiskt hjälper flera oförtjänt på traven.
     Kutlug Atamans fantastiska våg av små skärmbilder som hänger från taket, skulle kunnat ha använts mer kreativt än att exponera blippande bröstbilder/passbilder. Mycket skrik för lite ull.
     Någon form av subtil humor bjuder min favorit i Arsenale på; Philip Parrenos ”Flickering lights” leder vägen genom Arsenale, den var med även i den stora retrospektiva utställningen på Palais de Tokyo hösten 2013. Snygg robust inredningsdetalj, som med en subtil blinkning klargör sitt deltagande och sitt utanförskap. En lysande enkel visuell gest.  

© Philip Parreno

Nej, i årets upplaga är det arkivromantiken, kåkstads- eller Cajsa Wargestetiken som har övertaget. Som varnande exempel kan franska Lili Reynaud Dewar lyftas fram: byggnadsställning, buntbandshängda digitalskärmar (nakendanserska i arkiv och bibliotek), högtalare med mässande röster och tygsjok i klatschiga färger är precis så simpelt som det låter.
     Årets obligatoriska trädmord står återuppförandet av verket ”Dead Tree” från 1969 av Robert Smithson för. Han åtföljs av en elefantparad av namn från när eruptionerna kring koncepten konstbegrepp-et/-en var som fräschast: Hans Haacke, Alexander Kluge, Marcel Broodthaers, Christian Boltanski samt Adrian Piper. Den sistnämnda belönades med guldlejonet som bästa konstnär på utställningen i år.

Överhuvudtaget har de mediemässigt gränsöverskridande kulturarbetarna bjudits in: filmare, performanceartister,  koreografer, musiker, arkitekter, aktivister, grupper och allsköns förståsigpåare samt en och annan bildkonstnär, än mer sällsynt finns exempel på målare: Sydafrikanska Marlene Dumas finns med som gisslan och biter ifrån med en svit kranier. George Baselitz har väl sett bäst före datum passera och kompenserar med stora format. Chris Ofili kan vara lätt att missuppfatta när man är hänvisad till reproduktioner, här övertygar verken när teknik och skala kommer till sin rätt.

© Marlene Dumas

Tre svenska bidrag, som alla ligger ”rätt” i mittfåran, visas på huvudutställningen. Petra Bauer och Meric Algün Ringborg presenterar verk i Arsenale. Runo Lagomarsino visar i Giardinis huvudpaviljong bland annat resultatet efter att solljuset drabbat ljuskänsligt papper som sedan doppats i Medelhavet. Uppe på väggen som blåmelerade ark guppande mellan avtryck av staden Neapels stadsvapen, i form av murkrön, får de mig inte att uppröras mer över EUs flyktingpolitik än vanlig hederlig nyhetsrapportering.
     Journalisten i mig ryser, när nedmonteringen av sanningssyftande och klargörande dokumentär och journalistik ersätts av konstens nedärvda förvrängnings- och gissningslekar, utmynnande i jolmig relativism. 

I huvudpaviljongen i Giardini möts man av  den förföriska visionen att vilja skapa ett allomfattande medium för diskussion och direkta utbyten som inkluderar allt och alla, ett socialt momentant forum för det politiska djuret, människan.
     I årets upplaga är det ”kapitalets” väg att indirekt teckna bilder av världsläget, sammanhangen och dess sociala strukturer som får sin särskilda uppmärksamhet. Konstens domän med dess namn-, avsändar-, subjekts- eller egofixerade strukturer är självfallet inte särskilt lämpade för ändamålet och den presenterade mainstreamkonsten visar inga vägar ut ur dilemmat.
     Årets biennalreligion har tillägnats en särskild ”Arena” uppförd i huvudpaviljongen. Huvudnumret är uppläsningen av fullängdsversionen av Marx ”Das Kapital”, regisserad av Isaac Julien. Under pressdagarna var det nästan tomt på läktarna. Uppläsningen är tänkt att pågå under hela utställningsperioden fram till mitten av november och kommer kompletteras med andra orala övningar på temat.

Guggenheimmuseet "ockuperat"

Det är på sätt och vis lite sött att ta del av konstlivets naiva form av uppskattning som visas förståelsen av världen genom nyläsningar av Marx Kapitalet. Men beskrivningar som att kapitalet verkar indirekt som gravitationen, som någon slags naturlag blir lite väl påfrestande. Intresset för politik och tillståndet i världen sätts i fokus i verksbeskrivningarna men resultaten håller sig märkligt nog ändå på trygg distans från dagsaktuella konflikthärdar ”in real life”.
     En ockupation av Guggenheimmuseet vid Canal Grande som reaktion mot globalmuseal imperialism hindrar knappast den mondäna konstvärlden. Den umgås riskfritt och ägnar sig åt sedvanlig politiskt korrekt avlatshandel och kittlande gisslingar som egentligen inte bits.

Läser en essä av Per Wästberg ”Ett resande teatersällskap” från 1978 som ger en tragikomisk beskrivning av engelske regissören Peter Brooks äventyr att skapa plats för universell teater i Västafrika för afrikanska bybor. Det var och är svårt att från konstens och i synnerhet från stjärncuratorernas medelklasskrön ta en giltigt utpekande position oavsett avsändarens färg, ålder eller kön. Huvudutställningen bekräftar sorgsamt detta.

Venedig 2015-05-19 © Susanna Slöör