"Originalmålningar" står det i guldtryck på omslaget till Wilhelm von Kröckerts fullmatade utställningskatalog. Så typiskt Ernst Billgren. Vad skulle de annars vara: plagiat, kopior? Här ligger en begreppslig Magritte-mina begravd ("..pas une pipe").
     Är Billgrens nypåtagna pseudonym – Wilhelm von Kröckert – enbart ett gycklarens narrspel eller är det en riktingsförändring med allvarligt uppsåt? Otvetydigt ligger det en air av pr-byrå över hela det nya namnbyteskonceptet. Och som alltid är Ernst Billgren klokt beräknande och lyckosam i sitt förhållningssätt till media – men har han i detta fall kanske varit alltför mediasmart för sina målningars bästa?

Med denna fråga hängande obesvarad skall det direkt sägas att det var länge sedan man såg Billgren/Kröckert så här visuellt leklysten. Med en ikonografi samplad från dataspel, fantasy, cartoons och österländsk etnokitsch blir resultatet både omtumlande och förföriskt. Målningarna balanserar i en sagovärld på väg att upplösas, med ett frosseri av småfiffiga illustrationslösningar. Detaljnivån är hög, exempelvis är tegelstenar och takpannor på de (ofta) kollapsande husen minutiöst och lite snitsigt frammejslade.
     Ändå lyckas Billgren/Kröckert behålla kontrollen över helheten; kompositionerna är säkra och beskärningarna dramatiska. Ja, kanske är det just här Billgren/Kröckert övertygar som mest, i den kompositionella briljansen.

"Vid stadens utkanter (Hänvisning)", 105x183 cm © Wilhelm von Kröckert

"Idiot" i versaler kan man stava sig till i ett par målningar – med oklar åsyftning. Är det betraktarna som är invektivets mål, eller möjligen konstnären själv? Eller avses begreppets mer ursprungliga betydelse: idioten som den ensamme solitären? Hur som helst så är det anarkistiska tilltaget att smyga in gäckande, textbaserade råsopar i bilderna varken nytt för Ernst Billgren eller för den neofigurativa samtidskonsten i övrigt.
     Men att utifrån detta dra slutsatser om likheter med den ikoniske Dick Bengtsson (som Sebastian Johans gör i katalogen) är aningen förhastat. Bengtsson och Billgren har relativt få beröringspunkter; deras mål, medel och visuella uttryck ligger numera långt ifrån varandra.

Dick Bengtsson målade skitigt och självförstörande, med högt konstnärligt/tekniskt risktagande, och ibland med rent amatörmässigt anslag. Eller som den tidigare museichefen Lars Nittve uttryckte sig i ett samtal vi hade om konstnären: "...ibland gick det inte att skilja Bengtssons verk från rent skräp".
      I Billgren/Kröckerts fall är det snarare briljansen och den hantverksmässiga kontrollen som utmärker bilderna. De är utförda med driven hand och förmodligen i snabbt tempo. Det gör inte per automatik målningarna sämre rent konstnärligt, men deras styrka är inte den bengtssonska självkritikens. De har andra förtjänster.

Ett alltmer försvinnande drag hos Billgren/Kröckert är det folkhemska inslaget med interiörer inspirerade från konstnärens barndom på femtio- och sextiotalen. Endast i någon enstaka "minnesmålning" kan man spåra den tidigare Ernst Billgrens visuella förälskelse i den svunna tiden. Annars har de aktuella verken en uppdaterad och globaliserad aktualitet. Kvinnorna (som är klart dominerande till antalet) har asiatiska eller åtminstone utomeuropeiska drag. Och deras klädedräkter är smyckeslikt dekorerade med guldinlägg och raffinerade färgskonstellationer.

Husen, städerna och fabrikerna i dessa nya Billgren/Kröckert-målningar har bortomverkliga drag, liksom naturen som omger dem. Vindlande vägar och myllrande växtlighet fyller på där civilisationen tar slut. Det är njutbart att låta sig dras med i berättelserna, att lockas in i målningarnas sago- eller dataspelsliknande sammanställningar. Billgren/Kröckert är en bildmässig förförare, lämpligare att innehållsligt jämföra med Bruegel den äldre eller Hieronymus Bosch än med dagens gängse, konstnärliga sanningsrelativism.

Stockholm 2015-04-07 © Leif Mattsson