I själva brottet mellan det klassicistiskt högstämda och det lustfyllt ironiserande finns många komiska poänger. Så även här när Cajsa von Zeipel låtit sina stringtroseförsedda flickmodeller "krocka" med Carl Milles muskelstinna adonisar hämtade ur antikens fatabur.
     Tilltaget är lika självklart som det är drabbande. I tider när flertalet museer försöker aktualisera och sätta in sina samlingar i ett mer uppdaterat sammanhang är konceptet ofta givet: låt de nutida, friska angreppsmetoderna krydda den äldre och något avsomnade ikonografin. Ibland framstår resultatet som krystat eller tilltvingat, ja som en ängslig skrivbordsprodukt. Men ibland lyfts både den äldre och den yngre konsten genom den polariserande metodiken till nya höjder.
      Det senare är otvivelaktigt fallet i Carl Milles ateljé, där utställning "Zoo Collective" presenteras. Här både samspelar och motagerar de två konstnärernas olika verk. En otvungen lekfullhet har smugit sig in i Milles annars så tidsbundna estetik. Och en mer klassicistisk sådan i von Zeipels.

© Cajsa von Zeipel, Carl Milles

Cajsa von Zeipels skulpturala verk är inte specifikt framtagna för just detta scenario, men paradoxalt nog finns där ändå en ofta rent komisk kongenialitet mellan hennes lipande, hädiska tonårsmodeller och Carl Milles idealiserade ynglingar. Det är något i det överspända tilltalet, i poserandet och i grimaserna som överensstämmer. Det inre upproret – eller den återhållna upphöjdheten i Milles fall – avspeglar sig i gestalternas yttre form, något som möjligen kan tillskrivas den flyktiga juveniliteten båda konstnärerna arbetar med.
     I Cajsa von Zeipels fall finns en problematiserande lovsång till ungdomen som form och gestalt, styrd av en provokativ sexualitet gentemot omvärlden. I Milles fall har dessa utåtagerande känslor fått en mer sublimerad form. Och möjligen är det också just därför som mötet ter sig så komiskt och tankevidgande.

Svart högblank lackfärg återkommer i de flesta av Cajsa von Zeipels skulpturer; platåskor, stringtrosor och strumpeband har bemålats, uppenbarligen för att uppnå en mer dramatisk, visuell effekt. Kanske är det en rimlig åtgärd. Men i det undantagsfall där skulpturen är gipsvit, som Milles skulpturer, blir mötet betydligt annorlunda och inte självklart mindre intressant. Snarare öppnar sig fler tolkningsmöjligheter i de enbart delvis divergerande uttrycken.
    Huvudsakligen följer dock iscensättningen polariseringens beprövade regler, ett förfrämligande genom anakronismer som ofta visat sig så fruktbart inom samtidskonsten. Motsatserna beskriver varandra, men det spända "gummibandet" mellan dem får aldrig tillåtas brista. Det gör det heller inte här; Carl Milles och Cajsa von Zeipel går båda konstnärligt stärkta ur den lustfyllda tvekampen.

Stockholm 2015-03-04 © Leif Mattsson