I fotografen Jeff Walls bilder råder oftast en lugn väntan, en tystnad och eftertänksamhet. Det är något speciellt med kommunikationen där. Det är mycket mer av uteblivna än mötande blickar, mer av nackar än av ansikten, mer av bortvändhet än av framåtvändhet. Lägg sedan till att kvällsmörker dominerar framför gassande dagsljus och att söndagar verkar locka mer än vardagar så har du Jeff Walls fotografiska oevre i ett nötskal.

Det går också att beskriva Walls bilder som ett ständigt återkommande ”efter”: efter arbetet, efter dagsljuset, efter besöket.
     En ensam man svabbar golvet i Volunteer – det är kväll och ”drop-in-centrets” besökare har lämnat för dagen. I View from an Apartment verkar dagens alla måsten vara avslutande – för två unga kvinnor som har tiden för allt och inget.
     Allra tydligast är atmosfären i det mest spartanska, som i bilden av ett betongklot intill en parkbänk (Concrete Ball). Visst kan man, i en ensam stund av väntan på bussen, tillfälligtvis försjunka i tankfullhet – med blicken fästad på till exempel en betongkula på piedestal.

"A View from an Apartment", 2004-05 © Jeff Wall

Jag kan tänka mig att något så banalt som dagsformen (det nyckfulla skiftet mellan en dålig och en bra dag) hos den enskilde utställningsbesökaren kan göra att en och samma bild endera uttrycker förtvivlad sysslolöshet, endera kraftuppfyllande, andhämtning. Jag vet inte om detta är att betrakta som ett självklart kvalitetskriterium i och för sig: förmågan att gestalta diametrala, eller hoppande, känslolägen? Men tätheten har något magnetiskt över sig – att konstnären lyckats gestalta en vidöppen projektionsyta för kalejdoskopiskt skiftande sinnesstämningar är en bedrift av det svårgripbara slaget.

Louisianas Tableaux Pictures Photographs består av 35 av konstnärens viktigaste verk. Ljusboxarna samt de färg- och svartvita fotografierna är alla regisserade in i minsta detalj. Arbetssättet påminner om den lika fascinerat maniskt arbetande Gregory Crewdsons fotografier.
     Så mycket märkligare då när Wall på egen hand, aningen olyckligt, bryter mot sitt eget, så effektivt utarbetade, mantra. Boy falls from Tree är utställningens enda snapshot (nåja, även detta är förmodligen egentligen regisserat). En pojke faller från ett träd – förtvivlat kämpandes för att få rätsida på kroppen – innan han slår i backen. Vadan sådan dramatik i det annars så saktmodiga?

Humlebaek, Danmark, 2015-04-01 © Martin Hägg