Premiärutställningen är lätt att ta till sig. Arkitekturen av italienaren Renzo Piano hjälper till genom att elegant knyta ihop relationerna mellan konsten, byggnaden, staden och besökaren. Inom- och utomhusmiljöer samspelar för en behaglig rytm. Museets nya plats mellan Hudsonfloden och Highline Park är logisk. Det gamla ruffiga Meatpacking District, där så mycket konst tillkommit, förändras snabbt till ett av Manhattans flottare grannskap – till för konstvärldens konsumenter snarare än dess producenter. Whitney både bidrar till och är ett resultat av detta.

Interiör © Foto Mattias Lundblad

America Is Hard To See som öppnade 1 maj är med 600 verk en storslagen sammanfattning av amerikansk konsthistoria från 1910 till idag. Lika mycket är det ett försök till en definition av den amerikanska identiteten, enligt en romantisk idé om nationen.
     Utställningen tar sin början högst upp med Marsden Hartleys abstrakta 1910-tal, via makarna Georgia O'Keeffe och Alfred Stieglitz målningar och fotografier, och leder besökaren pedagogiskt ned för trapporna mot samtiden. Varje galleri har sitt tema där ett centralt verk lånar ut sitt namn. Riktningar i konsten kopplas till politiska händelser och samhälleliga tendenser.

Av det gamla Meatpacking District finns inte mycket kvar, även om närmaste grannen råkar vara ett köttlager

Industrialiseringen speglas i avdelningen Machine Ornament, med exempel som Elsie Driggs målning Pittsburgh 1927, och fotografier av Edward Steichen, Toyo Miyatake och Ralph Steiner. En trappa ned ägnas abstrakt expressionism stor plats såsom varande den kanske mest amerikanska av konstriktningar, med verk av Willem De Kooning, Lee Krasner, Jackson Pollock och Hedda Sterne.
   1960- och 70-talen representeras till stor del av konceptuell konst och perfomativt berättande. Reagans konsumtionsglada 80-tal kopplas till readymades av Jeff Koons och videoverk av Nam June Paik.

Edward Hopper, "Early Sunday Morning", (1930) 89.4 x 152.4 cm © Whitney Museum of American Art

Inte ens en utställning av det här formatet kan förstås göra anspråk på att täcka allt. New York-scenen är överrepresenterad, och samtidigt som man lyckas få konsthistorien att inte framstå som en manlig angelägenhet, kan ögonbryn höjas inför hur etnicititetens betydelse för tillgången till konstens huvudfåra behandlas.
     William H Johnsons fotografier av afroamerikanska jazzmusiker kontextualiseras som "underjordisk" kultur intill Weegees mordscener. Medborgarrättsrörelsen förs ihop med protestaffischer mot Vietnamkrig och för organisering av latinamerikanska jordbruksarbetare. I övrigt behandlas inte mycket av nationens inre motsättningar, och berättelsen blir den om ett folk enat i framgång och mot prövningar: börskrasch, världskrig, AIDS-kris och terrorattack.

New York 2015-05-22 © Mattias Lundblad