Kan man ärva någons bildvärld?  Den retoriska frågan ställer sig Sissel Wibom som använt sitt arv efter mormor, hennes samling av kannor som ingång till en svit bilder kallade ”Sidsel”, som visas i Forums sympatiska utställningsrum på Sigtunagatan. Lysrörsljuset till trots, så lämpar sig rummen, särskilt det större av dem, väl för bildkonstens kammarmusik. De vitrappade källarväggarna och patinerade betonggolvet vägs även upp av det angenäma format som rummet har.

Sissel Wibom utnyttjar möjligheterna fullt ut på ett rakt och enkelt vis. En svit målningar av mormors samling av kannor hänger på rad med lika avstånd sig emellan och låter de figurativa elementen bilda ett partitur eller en svit av abstrakt verkande emblem. Kannorna kan vara daterade tidigt 1900-tal, fransk bondjugend som det verkar.

Mormor fick följa familjens konstnär, morfar, till Frankrike och ge upp sina egna konstnärsambitioner för man och barn. Märkligt vad loppisfynden uttrycker sig annorlunda på ”franska”. Innandömets röda färg sväller ut som munnar, kön eller kött och ler mot de svagt rosa/grå/gröna grunderna. Svulstig och knoppig dekor täcker utsidorna.

Figurationen gifter sig väl med det ljudverk av Sara Mannheimer ”Bakgrunden” som ackompanjerar utställningen. Synd är det självfallet att inte ljuden och samtalen kan avlyssnas direkt ute i rummet, utan genom hörlurarna till mp3-spelaren.
     Minnena som oftast glömt alla samtalen, ryms dock eller syns bildligen i mormors behållare. De klingar välbekant som allas våra förluster. Det är klart att man kan ärva en bildvärld.

Stockholm 2015-03-11 © Susanna Slöör