Sveriges främste målare är inte längre med oss. Saknaden efter Hans Wigert (1932-2015) lär krama många målarhjärtan. Till den främste utnämndes han av Evert Lundquist, professor på Kungl. Konsthögskolan under tidigt 1960-tal. Omdömet fälldes en sen kväll över en sovande Wigert och nådde honom först dagen efter. Inga lovord når honom nu.

Hans Wigert var den främste målaren inte endast i sin generation utan i kraft av att han överbryggade generationer, och förmedlade eller rentav etablerade sambandet för en särskild målarpoetisk tradition – solitärernas. Den bygger på den starka inlevelsen i ett sammanhang och förenar genom en känslighet för nuet och platsen strax utanför händelsernas centrum. Det är sammanhanget som tyst iakttar, omgärdar människorna och kanske vakar över dem. Detta momentant, allomslutande uttrycker bilden med större skärpa än ordet.

Bland livets milstolpar, i katalogen till den stora retrospektiva utställningen på Liljevalchs för knappt tjugo år sedan, framhöll Wigert att 1993 var året då han såg 4500 tranor vid Hornborgasjön. Märkvärdiga möten med sällsynta fågelgäster, som sommargyllingen, noterades kanske som skäl för att leva – för livet. Blicken från en bryskt vinterväckt groda i lövhögen lät den få ligga orörd.
      Grodorna har burit båren i fler än en målning under senare år. En hälsning har med all säkerhet skickats till naivisternas 1910-tal, Bror Hjorths hemlängtansmåleri från Paris på 1920-talet och Sven X:et Erixsons ”En spelmans jordafärd”. Då samsades melankoli, sprittande livsglädje med varsel om en och annan annalkande katastrof.
      Hans Wigert skärpte instrumenten, lade örat till marken och framkallade även de under- och överjordiska; mylingarna och änglarna rör sig fritt i dunkel skog och mark. Kärleken och den sekundsnabba ingivelsen är de räddande tuvorna i så svårforcerad terräng. Ingen skonas från farorna lurande inom oss. Mellan björkstammarna öppnar sig Prästsjöns svartblanka avgrund som endast håller den som simmar för livet flytande.

Hans Wigert föddes 1932 i Karlskrona och växte upp i Djursholm utanför Stockholm. Han var son till en pilot som störtade två gånger i tjänsten. Modern dog under första levnadsåret. Sådant sätter sina spår. Ett utmärkt bollsinne, stort A i teckning och ordblindhet ledde först till en tenniskarriär och utmärkta insatser i ishockey och fotboll.
     Lusten att måla föddes av kärleken till det norrländska landskapet han mötte genom tillfälliga arbeten. Han kom senare in på Kungl. Konsthögskolan vid femte försöket. Grundsundastipendiet blev avstampet för livslånga återkomster varje sommar till härbret vid Prästsjön.
    Konstakademien belönade honom i år med Egron Lundgren-medaljen i guld till akvarellmålare, den främsta hedersbetygelsen som visas en målare.
    Hans Wigert verkade i det största rummet som ingen ser om man inte är riktigt tyst. Livet nedbrutet i ordens frusna sekunder döljer det universum som den levande pulserande bilden, blickarnas utbyten, förmedlar – när bollen och blicken är satta i spel.

Stockholm 2015-07-28 © Susanna Slöör