På innergården i Kristianstad kommunhus står sedan 2014 en kolossal fot med underben i bronspatinerad glasfiber. Konstnären heter Fredrik Wretman och skulpturen är ursprungligen en avgjutning av hans egen fot. Av de rester som återstod efter tillverkningen har Wretman återuppfört själva foten, nu som en två och en halv meter hög anomali mitt i det vita gallerirummet. Att den gigantiska skulpturen placerats i det inre rummet bidrar också till den överraskande dramatiken, efter att man passerat de cirka nittio decimeterhöga objekten i första rummet.

De mindre bronsskulpturerna är alla gjutna i förlorad form, de är följaktligen unika. I vissa fall har Wretman till och med behållit gjutformens luftkanaler, som ett slags yttre skelett. Det är svårt att inte låta sig smittas av det uppenbara leklynne Wretman ger uttryck för – en repetitiv experimentlusta som utmynnat i ett myller av gestalter, av gudar och demoner, av halta och lytta liksom av Adonisliknande formfulländning.

© Fredrik Wretman

Visst kan man i somliga småskulpturer ana kopplingar till antikens stilideal, ibland i form av en närmast arkaisk stillhet. Flertalet speglar dock en rörelsemättad och barock form. Men oftast handlar det om mer samtida uttryck och av rent dadaistiska tilltag. Dessa bastarder har lämnat den refererande historien bakom sig. De är ett slags aliens, halvgudar eller krymplingar, och ibland rent solitära livsdyrkare. Det mentala bagaget sitter sammansmält med deras kroppar, eller så tar det sig uttryck i kraftigt överdimensionerade skallformationer.

Foten återkommer även i de mindre skulpturerna – kanske som ett tecken på tid och rörelsekraft. Steget i balans, avstampet och underbenets tänkta förlängning upp genom kroppen är klassiskt tankegods. Men man kan också göra betydligt mer aktuella kopplingar, till något så banalt som visningsmodeller och hållare för strumpor och sockor.
     Och det är just där som Fredrik Wretmans utställning utmanar och roar. Den låter sig inte självklart placeras i någon predestinerad tid. Man kan mycket väl finna sig förflyttad drygt tvåtusen år bakåt i tiden, till det antika Grekland eller Egypten, för att i nästa ögonblick med en snärtig samtidsörfil förpassas rakt in i nuet.

Stockholm 2015-03-24 © Leif Mattsson