Med glädje noteras att Boråsbaserade Maurits Ylitalo åter fått en möjlighet att göra en Stockholmsutställning. Senast var det som Beckersstipendiat 2011 i Färgfabriken. Nu är det kammarformatet som bjuds och det passar Maurits Ylitalos spänningsmättade och återhållsamma bildpoesi lika väl.
Centrum i utställningen för min del hänger i det bakomliggande minimala rummet i form av målningen ”Fettered”. Ett kolsvart bildrum härbärgerar en färgrykande, expansiv och samtidigt kollapsande fåtölj. Den är uppbyggd eller nedbruten av färgade rutor som likt Boogie Woogie-mönster över ett inkapslat T-banenät ilsket stänger alla vägar för den som vill ut. Den fängslade och flyende sitter sönderklippt och ihopmonterad utifrån den inre ångestens logik. Flickfiguren värker av självhat eller möjligen kärlekstörst efter sitt förlorade jag, det som förälskelsen tog. Det ensamma hjärtats rum länkar stämningsmässigt samman fler verk i utställningen.
På ena kortväggen i galleriets huvudrum hänger ett antal arbeten i blandteknik vars invånare i form av musikanter och ”lonely hearts club band” alla verkar musicera inneslutna i sig själva. I pausen stirrar vokalissan tanketömd och trött ut i en instängd evighet. Scenerna kan vara förlagda till en ”Nils Karlsson Pyssling”-vrå mot en fond av utsirade kabarédekorationer eller mot en drömd natur, ett fjällandskap.
Maurits Ylitalos speciella teknik att blanda material, och om det kniper med häftpistol förankra akvarellen mot den feta oljegrunden, bidrar till känslan av upplösning och poetisk förstämning. Melankolin tillåts dock inte att få övertag. På långväggen sitter en typisk Ylitalo-målning med en figuration för vilken verkligheten brister. Robert Gustafssons ”Illern Göran” samspråkar med stubbliknande fågelskrämman i Trollkarlen från OZ. Deras dysterskrattande allvarsamtal om livets oväsentligheter ger nycklar till den vardag som tillmäts alltför stor betydelse.
Stockholm 2015-02-25 © Susanna Slöör |
"The Band" © Maurits Ylitalo
"He came there to" © Maurits Ylitalo
|
