Maria Adlercreutz (1936-2014) måste räknas till de mer betydande textilkonstnärerna i Sverige under 1900-talet. Succén var ett faktum redan vid hennes första separatutställning i Stockholm, på Galleri Heland 1972. Den stora gobelängen I hennes ögon bevaras folkets ljus visades, beundrades och inköptes till Nationalmuseums samlingar. Men synen på konstbegreppet var delvis annorlunda och gobelängen klassades följaktligen som konsthantverk. Initialt placerades den också på museets textila avdelning.

På Thielska Galleriet presenteras ett brett urval med ett knappt fyrtiotal verk. Och även om Maria Adlercreutz för allmänheten förmodligen är mest känd för de textila Vietnambilderna, är det kanske inte där hennes kärna kan sägas befinna sig, när man blickar tillbaka på hela hennes konstnärskap.
       De empatiska bildgobelängerna med foton från krigets Sydostasien, och som huvudsakligen hämtats från dagstidningspress, är naturligtvis lika drabbande då som nu. Smärtan i de utlämnades blickar är omöjlig att ignorera, speciellt som aktualiteten vad gäller lidandet återspeglas i dagens krigshärjade värld. Men det är snarast i de mer abstrakt hållna verken som Maria Adlercreutz framträder som den mästarinna inom textilkonsten hon var (hon skulle förresten ha fyllt 80 i år).

"I hennes ögon bevaras folkets ljus", 1972, 86x190 cm © Maria Adlercreutz

I den suggestiva Theodorakissviten förenas hennes båda huvudlinjer – medkänslan med den utsatta och ofta livshotade människan, samt de rent konstnärliga experimenten med egenfärgade garner i välstämda valörer och ackord.
     Inspirationen hämtar hon från Jannis Ritsos dikter, som Mikis Theodorakis tonsatte. Det är den senares namn man ofta förknippar med den grekiska motståndskampen under 1970-talet, men det är landets store skald Jannis Ritsos som lånar ut sina tankar och ord – denna kärleks- och motståndspoet som på 1940-talet frambringar de serena raderna: "Kärlekens handflata / gömmer hela världen för dig. / Endast ljuset återstår."

Ur "Theodorakissviten", 1976, 53x91 cm © Maria Adlercreutz

Utställningen på Thielska Galleriet är för Maria Adlercreutz något av en återkomst i en bemärkelse. Hon föddes Kumlien och var dotter till den namnkunnige Akke Kumlien, som under fyrtiotalet tjänstgjorde som intendent på Thielska Galleriet. Hennes barndom och senare vuxenliv (med bostad och arbetsplats i en grannbyggnad till museet) präglades således av de naturromantiska stämningarna vid Blockhusudden.
    Som så många textilt intresserade under 1900-talets senare del studerade Adlercreutz vid Konstfack i Stockholm, där hon lärde sig färgning och hantering av egenpreparerat material. Förmodligen var det också där som fröet till hennes högst kontrollerade men konstnärligt ändå mycket fria teknik började gro.

I Maria Adlercreutz sista verk Skogsanden (färdigställt 2013) lyser de klarblå tonerna som en koloristisk exklamation mitt i det höstgrå. Den stora gobelängen är placerad högt och diagonalt i det avslutande utställningsrummet – en majestätisk kontrast mot de ofta mycket sobra jordfärgerna i Adlercreutz övriga verk.
    Kanske är det möjligt att se Skogsanden som en tänkt förlängning in i framtiden, till kommande generationer och en tid då Maria Adlercreutz inte längre kan bistå med råd. Kanske kan man se verket som en budkavle eller flaskpost. Det senare är något som den förre intendenten Ulf Linde säkert skulle ansett passande.

Stockholm 2016-10-26 © Leif Mattsson