Om Almqvists målningar inte är sedda genom den infantilas ögon så har de åtminstone barnet som självklar medelpunkt. Rollbesättningen är på förhand bestämd; figurerna deltar i dramer av speglad vuxenvärldskaraktär. Inget är i sanning farligt eller skrämmande, en lekens skyddande hinna täcker såväl dag som natt.
    Dan Almqvist tar vid och leder vidare i en dynamisk, naivistisk berättartradition. Föregångarna lystrar till namn som Lim-Johan, Hilding Linnqvist och Sven X:et Erixson. Och i samtiden finns Karin Wikström, Kent Iwemyr, Joakim Ojanen och Arne Frifarare för att nämna några.

"Båten", 43x58 cm, 2016 © Dan Almqvist

Om inte tiden sprungit ifrån orden i Erik Gustaf Geijers dikt "På nyårsdagen" skulle strofen Ensam i bräcklig farkost mycket väl passat som utställningsmotto. I språkets samlande tanke och insikt finns här paralleller till flera av Almqvist målningar, exempelvis "Båten". Och det stjärnvalv Geijer skriver om är hos Almqvist ständigt återkommande och fysiskt närvarande.
     I god naivistisk anda experimenterar Almqvist respektlöst med begrepp och symbolspråk; den mixade metaforen tjänar romantikerns ädla syften. Det storögda barnet – som är du, som är jag, som är vem som helst – seglar solitärt vidare i världen utan rädsla eller tvekan.

Gradvis håller Dan Almqvists figurer på att övergå till emblem eller slutna entiteter. I några av de mindre målningarna ("Björnen och stjärnan", "Eld", "Under stjärnan") verkar det som om faran anas i ett alltför repetitivt personage. Här öppnas upp mot ett mer oförutsägbart scenario, med former och karaktärer som balanserar sötman med nödvändig beska. Döden, kärleken, tron och patriotismen får i "Eld" sin värdiga kontrahent i en bordsfläkt(!) – en bildspråklig polaritet som greven av Lautréamont* säkerligen skulle funnit stor glädje i att skåda.

Stockholm 2016-10-19 © Leif Mattsson

*Comte de Lautréamont (pseudonym för Isidore Lucien Ducasse):
”det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”