Sökandet efter det humant naiva tilltalet bland dagens mest omskrivna samtidskonstnärer ger förhållandevis få träffar. Den glesa skara som utkristalliseras framstår dessutom som ganska så brokig. Man frågar sig om det har att göra med en dystopiskapande omvärldsanalys. Är det helt enkelt så att krigets blodbesudlade dödsmask färgar av sig på samtidskonstens form och anlete? Finns det då ens plats för mer än en sorts konst – den krigförande?

Men Donald Baechler (f. 1956, USA) är sannerligen ingen soldat. Och han låter sig knappast definieras av klassificeringen "human-naivist". Möjligen då om man tänjer på begreppet åt ett mer expressivt håll, som i exempelvis Jarl Ingvarssons fall. Likt hos denne är den humoristiska distansen drivande och bildbyggande (det är den även i betydligt senare verk av Baechler). Bland de amerikanska konstnärer vi presenterats för i Sverige, under de senaste trettio åren, är han på flera sätt ett undantag – kanske inte i mentala termer, men väl bildspråkligt.

Detalj från "Virtues of obesity", 1990, 292x282 cm © Donald Baechler

Man ser i dessa verk att Baechlers teknik redan tidigt var av kumulativ art. Akrylmålningarna byggs upp av reliefartade lager med textilt material, som sedan målats över i flerfaldiga omtag. Spåren av den kreativa processen framstår som demonstrativt tydliga, som en del av estetikens kärna. Ett kreativt arv från Rauschenberg, Johns och neodada, månne?
     Men Baechlers bruk av breda moddlare och rytmisk diktion står i bjärt kontrast till intresset för den myllrande detaljrikedom som lockar flertalet av dagens unga målare. Som bevis för tesen om konstens cirkularitet – att allt kommer åter – kan man dock nämna den unga amerikanska konstnären Amy Feldman (f.1981), som i frasering och teknik ligger relativt nära Donald Baechler.

Jag stannar länge framför den komiskt poetiska "A different kind of scar" från 1987 – en prickig häst som svävar(?), ligger(?), springer(?) i en vit rymd, omgiven av färgglada bollar eller ballonger. Det är en målning att ligga sömnlös i grubbleri över. Samtidigt är det en så dåraktigt ömsint skildring av ett djurs predikament att jag kommer att tänka på Beppe Wolgers "Ur en kos dagbok". För mig tjänar den typen av bilder som balsam för ärren som skapats av ovannämnda omvärldsanalys – ett slags konstens helande genom triggandet av skrattmuskulatur, altruism och empati.

Stockholm 2016-06-15 © Leif Mattsson