Det dröjde, men nu verkar tillfället ha kommit att introducera en av Europas betydande målare under efterkrigstiden – tysken George Baselitz – för en svensk publik i större format. Precis som den dåtida samtiden hade svårt att hantera Baselitz olydiga expressionism har svenska museer haft märkvärdiga besvär genom åren att acceptera storvulet tyskt efterkrigsmåleri. Har det inte varit företräde för måleri av franskt och senare amerikanskt förnämare märke, så har det senare handlat om att medvetet bortse från dessa måleriets heroiskt opassande kulturmän.

Den aktuella utställningen på Moderna Museet (i samarbete med Städel Museum i Frankfurt) är inte en retrospektiv utan visar en samling tematiskt sammanbundna verk från mitten av 1960-talet. Konstnären i fråga var endast 27 år och på väg att finna sitt spår med endast några få utställningar bakom sig. Mitt emellan öst och väst, rotlös och fast förankrad i efterdyningarna av ett världskrig driven av nazistisk terror. Tysklands båda förlorande sidor befann sig fortfarande i förnekelsefasen eller den medvetna glömskans och var alls inte berett för avbön utan prisade helst det tyska ekonomiska undret – Baselitz ”Hjältarna och Nya typer” kom ett antal år förtidigt.
    Serien som här visas nästan komplett nådde då aldrig offentligheten annat än glimtvis och först 1973 när det intellektuella klimatet var redo visades en större del av sviten. Det är med andra ord en märkvärdig återkomst som bjuds – en som aldrig ursprungligen kom helt till stånd eller fick sin kompletta introduktion.

Och vilken introduktion sedan – för första gången på länge erbjuds en konstutställning rakt upp och ner och en tidsresa ett par decennier tillbaka i tiden till när man som institution trodde på betraktaren. Inga väggtexter eller kontextualiserande spektakel följer utan målningarna hänger sida vid sida mot vit vägg rakt upp och ner; rummen är dessutom hyggligt ljussatta.
     Till saken hör att Baselitz förenklat arbetet med sitt välkoordinerade, skitiga måleri och lika format, de flesta verken mäter 162 x 130 centimeter. Uppenbarligen har det heller aldrig uppstått en kommersiell hysteri kring målningarna så att de numera skulle strypts av skyddsglas – endast en har rönt detta obarmhärtiga öde. De vackraste rummen på museet bildar här ödmjukt bakgrund och låter minnet dra iväg åt riktigt bra internationella utställningar av högsta kvalitet.

Bild für die Väter, 1965 © Georg Baselitz 2016

Det borde möjligen för motivens skull vara Goya, men förunderligt nog är minnen av Velázquez-utställningen på National Gallery i London år 2007 som väcks hos mig. Kanske beror det på att Baselitz målningar var och en får utrymme att agera i egen rätt och för det rödrosa/grönjordiga ackordets skull. Om det nu är rätt att alls tala om att agera. Personagen: hjältarna, typerna, herdarna, partisanerna, konstnärerna eller de närmast paralyserade, monumentala spillrorna av dem är märkvärdigt tysta. De står upp vilket kan uppfattas som ett tecken på styrka, men skulle lika gärna kunna ligga utslagna raklånga eller diagonalt fångade i fallet. Uppfångade av slagfältens skottkärra och dess inneboende kamp mot gravitationen.

Hjältarna är främst kroppar, drunknat uppsvullna, ruttnande på väg ur sig själva. Såren rinner, de abnorma händerna stympade, dripp, dropp, fångade i av hjältarna riggade fällor. Rävröda ackord, skoningslösa, barfota, snörningarna håller inte samman klädseln. Det talas i katalogen om könet, överdimensionerat. Men så är inte genomgående fallet. Hjältarnas hosor glipar alltid; blottade skrev visar snarare frånvaron av staken, istället anus med hängskinkor. Bilderna väcker Beckettfigurernas ångest till liv: leran som omsluter, säcken, konservöppnaren som man kör in i armhålan på den inbillade fienden, eller enda vännen. Huvudena med ansiktenas frånvarande utryck är förminskade som offer för huvudjägare.

Baselitz var säkerligen knappast ensam om att reagera på bilder från andra kulturer ifrågasättande den egna, västerländska. TV-mediets frammarsch krympte världen på 1950- och 60-talen, skapade gemensamma referenser och ny exotisk kunskap utanför de invanda ramarna. Intressant nog så påminner hjältarna med förkrympta huvuden om ”Hon – en katedral”. Niki de Saint Phalles monumentala engångsskulptur på Moderna Museet 1966, som inbegrep flera konstnärers medverkan inklusive ledningen för museet. I efterhand har särskilt feminister avfärdat Niki de Saint Phalles bidrag och tolkat allkonstverket som reaktionärt, en männens lekstuga med blottat kön och oformlig kropp.
    George Baselitz ”nya typer” ligger bildidémässigt märkvärdigt nära. Hon – med skökornas credo som strumpeband – möter här samtida, jämlika olyckskamrater. De är alla nere för räkning av ödet dömda. Han säljer sin kropp för äran och hon för pengarna, samt utbjuder sina tjänster på kommando. Hur skiljer det honom från henne? Hur skiljer sig rollerna från konstnärens beroende av konstlivet och institutionen? Baselitz och den dåtida samtiden ställde de besvärande och fortsatt giltiga frågorna.

Stockholm 2016-11-16 © Susanna Slöör