Nygårds Karin Bengtssons utställning A Fool´s Day på Galleri Thomas Wallner följer på konstnärens stora och brett uppmärksammade Untold Stories på Fotografiska i Stockholm 2015. Där som här fokuserar hon på det tankfullt melankoliska. Representativt är utställningens titelverk där en harlekinutstyrd pojke står till midjan nedsänkt i en skogssjö. Än mer avvärjande frånkopplad förefaller bebisen som sitter i skamvrån iförd dumstrut (Dunce Cap)

Just att vända ryggen till, eller vika av med blicken, är något av en egen nisch inom konsten (hos Caspar David Friedrich, Vilhelm Hammershøi, Salvador Dalí…). En ytterligare, för samtida fotografi, specifik nisch är parafraserandet på tidigare konstverk. Och mycket riktigt påminner The Letter så starkt om dansken Vilhelm Hammershøis interiörbilder att jag har svårt att tänka mig annat än en medveten blinkning. Men en sådan konkret härledning verkar vara ett undantag hos Nygårds Karin Bengtsson, det förefaller mer riktigt att tala om en generell förkärlek för förra sekelskiftets melankoliska nationalromantik.
     Mitt i det uppenbart arrangerade letar jag ivrigt efter förklaringar till barnens butterhet – hör de till skolans obstinata barn eller har något mer handfast tragiskt inträffat? Som mycket annan god fotografi förmår Nygårds Karin Bengtssons bilder utvidga sig själva. I allt det märkliga döljer barnens stumhet en oförlösthet som lämnar mig allt annat än oberörd.

"The Letter" © Nygårds Karin Bengtsson

Medan blickarna hela tiden viker av hos Nygårds Karin Bengtsson får jag ett snabbt ögonkast av ansiktena på Astrid Göranssons fotografier – innan vardagen åter gör sig påmind för var och en av dem, så förefaller det mig. Den senare konstnären gör, motsatt till den tidigare, en sak av att inte arrangera (eller inte ge sken av att arrangera), sina porträttfotografier. Med hjälp av polaroidkamerans direkthet (och uppenbara tekniska begränsningar) framstår porträtten som godtyckliga utsnitt av vardagligheter – som uppkomna och beslutade i all hast.

Ofta väljer Thomas Wallner två helt olika konstnärer för lokalens båda utrymmen. Det är något knepigare att visa två porträttfotografer sida vid sida. Det finns givna kvaliteter även i Astrid Göranssons bilder, men hennes samtidigt utgivna bok Polaroider ger hennes polaroidbilder större rättvisa än samma bilder på själva utställningen. Det finns givetvis inte någon möjlighet att ge Göranssons fotografier en motsvarande volym som Nygård Karin Bengtssons men boken får mig ändå att fantisera, kring en utställning med denna närhetskänsla i solitärer istället för att varje ansikte, varje berättelse, trollas bort i miniatyrformat intill ett stort antal andra ansikten. Fantisera går ju alltid.

Simris 2016-10-26 © Martin Hägg