Gamla föremål har förmågan att blixtsnabbt få fart på tankarna om det förflutna. Till exempel bilder ur det egna familjealbumet, legobitar, serietidningar, gamla LP-skivor, bilden av en skolbyggnad i gult tegel eller en miljonprogramsförort.
    Tillsammans med ett stort antal målningar utgör dessa laddade artefakter och fotografier Martin Bigums utställning på Arken. Som jämngammal med konstnären är antagligen igenkänningsfaktorn lite extra stark – även om danskheten (konstnären växte upp i Brøndby Strand, väster om Köpenhamn, och läste således Anders And istället för Kalle Anka) skänker en lätt förvillande slöja över nostalgitrippen.
     Som en självklar del av ”den ironiska generationen” – med sina preferenser i 70- och 80-talets kalla krig, punkmusik, vida jeans och modernism – medverkade konstnären, föga förvånande, en gång i tiden i den omåttligt populära satirtidningen MAD (vilken också finns med i utställningen). Konsten att slå hål på etablissemanget och auktoriteter nådde nya höjder.

© Martin Bigum

Just satiren, driften, karikatyren har satt tydliga spår i konstnärens målningar. Här finns bilden av himlens änglar i vilt slagsmål, bilden av Snövit inbegripen i sexuella övningar med sina sju dvärgar – allt i en omisskännlig serietidningsstil. Om och om igen målar konstnären in en liten figur med lie och kåpa (kallad ART) i de mest disparata sammanhang: Nyfiket spanandes inifrån en lägenhet, i en parafras på en gammal krigsmålning, i ett underjordsharem… Är det konstnären själv, vad är hans uppdrag?
     Bigums minnesbilder och referenspunkter bär således onekligen på en oförarglighetens ”livet är en fest”- stämpel, på en satir, ett uppror, en protest som är tryggt parkerad i det förflutna – som ett idéhistoriskt nedslag. Möjligen är hans mest gråtonade bilder – bilderna av svävande zeppelinare – ett undantag. Bilderna åtföljs av ett stort fotografi av murens fall 1989, ytterligare en av konstnärens vändpunkter i livet.

Gott så? Nja, mitt i nostalgiskimret frågar jag mig vad Bigum egentligen vill förmedla av mer generellt värde. Hans dagboksliknande upplägg (av omvälvande vändpunkter i konstnärens liv) kan förvisso å ena sidan betraktas som en mer eller mindra oskyldigt manisk hängivenhet där själva hängivenheten skulle kunna fascinera bortom konstnärens egen tankesfär. Å andra sidan gränsar det här till ett navelskåderi där blandningen av privata familjebilder och allmängiltighet (den allmänna kulturhistoriska berättelsen) inte riktigt förmår bränna till.

Köpenhamn 2016-09-14 © Martin Hägg