Det är oerhört lätt att låta sig svepas med av den ömsinta charmen i Helena Blomqvists Florentine-scenerier. De är som skapta för barnet inom oss, för den del som fortfarande kan framkalla minnesbilden av när lust och nyfikenhet segrade över det vuxna förnuftet.
     Den skinntorra gamla damen, Florentines, eskapader och uppdiktade livsöden är empatiskt och engagerat skildrade. De tycks både privata och allmänmänskligt giltiga på en och samma gång. Ja, det är nästan som att få blicka in i en sorgligt förlorad värld, en kulturbildning på undantag, tillfälligtvis hejdad i det fria fallet.

"The Five Positions", 72x120cm © Helena Blomqvist

Tapeterna flagnar, boktravarna samlar damm. Och mitt i detta smygande, borgerliga förfall provar Florentine nya aftonklänningar, poserar på dagbädden, kör veteranbil eller undervisar dansmössen i klassisk formation. Och så bjuder hon återkommande på picknick för sitt omaka "cirkussällskap".
     Det komiska slår följe med det tragiska (som hos Shakespeare). Läpparna formar tvekande ordet "solipsism", beskrivande en karaktär som misstror tanken på omvärldens faktiska existens, på någon som lever sitt drömska liv i isolerat da capo. Det är njutbart, djupt rörande men också smärtsamt att exponeras för Florentines synbilder, fantasier och magiska luftslott.

© Helena Blomqvist

Helena Blomqvist har mutat in sin egen högst konstfulla och särpräglade drömvärld. Kombinationen av modellbyggande med minutiöst utförda scenerier, och kreativ digital redigering, har skapat verk av ett oefterhärmligt slag. Och låt oss inte glömma den kanske viktigaste ingrediensen: humorn, i kombination med en god portion hälsosam naivitet.
     Barnets fängslande dockskåpsvärld, fylld av lekar där allt är möjligt, och framförallt fullt giltigt. Musdockorna, leksaksbilarna, föräldrarnas boksamling och familjens hund är helt kompatibla i den kreativa lekprocess som småningom kan komma att utmynna i ett intressant och särartat konstnärskap. Så tycks vara fallet med Helena Blomqvist, som logiskt nog också bjudit in nästa generation, de egna barnen, som modeller till sitt poetiskt humanistiska och lätt absurda spegelland.

Stockholm 2016-03-31 © Leif Mattsson