”Att mörda konstnärer” är en bitvis mycket underhållande bok. Gunnar Larsson lyckas med konststycket att både roa och oroa sina läsare; gapskratten blandas med fniss och småleenden inför särdeles träffande beskrivningar av vårt svenska konstklimat. Genom valet av en pikareskliknande romanform (som i Cervantes ”Don Quijote”), och med inledande sammanfattningar i vart kapitel, sätts den litterära realismen ur spel.
     Det är ett inom konstlitteraturen mycket ovanligt men väl så effektivt grepp att använda humorn som brobyggare för konstfilosofiska resonemang. Gunnar Larsson har här relativt få litterära likar, där Lars Ahlin framstår som den kanske tydligaste referensen (delar av boken utspelar sig också i Ahlins födelsestad, Sundsvall).

Gunnar Larssons nya roman skiljer sig på flera sätt från hans tidigare essäbok ”Nyskapande måleri” (2009), som i all sin entusiasm inför Konsten kunde framstå som ett relativt lätt byte för illvilliga inläsningar. För ”Att mörda konstnärer” har en mer intrikat och sammanflätad form valts. En tematisk skelettstruktur av deckarkaraktär ger ett avsevärt utrymme för dialoger (i monologform) där ofta helt motriktade åsikter och uttryck får komma till tals.
    De flitigt använda citattecknen skapar ett slags tilltals-limbo där läsaren bitvis svävar i momentan okunnighet om avsändarens identitet. Är det författarens ”alter ego” (Gråsuggan), Kim Yxlund (den ängsligt samtidsanpassade konstkritikern) eller Janet (den sanningssägande konstnären – inte helt olik Salanderfiguren i Milleniumtrilogin) som vädrar sin tunga?

Man kan naturligtvis välja att bortse från romanens ganska så konstruerade mordplott – med den tragikomiska TV-personligheten Jim-Jim. Men som i ”Frihetens vägar” av Jean-Paul Sartre, eller ”Mannen utan egenskaper” av Robert Musil, används de episkt lättsmälta partierna för att späda ut den annars ganska så komprimerade, konstfilosofiska retoriken. Ändå är boken fylld av tänkvärda, aforistiska utsagor. Och tonen är ofta ganska så frank och direkt:
     ”Skit i vad konstnärerna och dess uttolkare påstår om konsten. Sådana avsiktsförklaringar är alltid missfärgade av kommersiella biavsikter eller personligt jäv.”
     Eller ”… filosofin missbrukas som garnering av dem som har till uppgift att analysera och lansera konst.”
     Men här ges också mycket utrymme för poetiska och klarsynta reflektioner, som i Janets försvarstal: ”Sådant som är omätbart mäter vi i konst.”

Det är också i det mer allvarsamt hållna kapitlet om konstens födelse som karaktären Gråsuggan tillåts att språkligt närma sig det ahlinska tilltalet: ”Så tändes det första medvetandet. Tiden uppstod på riktigt. Förnimmelsens tid. Hjärtslagens tid. Döden.”
    I Lars Ahlins konstfilosofiska verk ”Bark och löv” (1961) skriver författaren: ”… I högmodets ljus är födandet något att äcklas åt och växandet något att förneka, däri flammar ångesten inför döden upp.” Vidare: ”Kroppen är själens grav.”
     Och även Ahlin kan, likt Gunnar Larsson, vara vass och dräpande: ”Eliten flyter som flottfläckar på den tunna tisdagssoppan.”
    Det är knappast långsökt att referera till Ahlin i detta sammanhang. Det är ju ur dennes idéhistoriska fatabur som Ulf Linde hämtade sin näring – en Linde vars syn på konsten som ögon- och hjärtöppnare Larsson i hög grad skriver under på.

Men att framställa boken som en tungsint, filosofisk roman vore helt felaktigt. Stora delar drivs av en flödande och mycket underhållande prosa. Exempelvis används en avsevärd del av de 290 sidorna till de förmodat självupplevda beskrivningarna från den förberedande konstskolan, med alla bångstyriga men ändå i grunden mycket anpassningsvilliga framtida konsthögskolestudenter. När historien sedan övergår till målande redogörelser av fester och ”undervisning” på Konsthögskolan är komikern Gunnar Larsson i sitt esse. Hans dräpande, mentala avklädningsakt av konstnärslöftena är svårslagen i sin träffsäkerhet. Och många är säkert de som (möjligen rodnande) känner igen sig bakom romanfigurernas lätt döljande alias.
    Häri ligger en stor del av bokens litterära behållning. Gunnar Larsson är en lysande epiker som tycks ha riktigt roligt när han skriver – särskilt när han rör sig inom det område där han känner sig mest familjär, konstskolevärldens.

Ändå skulle ”Att mörda konstnärer” kanske kännas alltför episkt begränsad om det inte vore för de inflätade konstfilosofiska resonemangen. I dem visar Larsson sin lyhördhet inför avläsningen av ”motståndarnas argument”. Han väger de motriktade åsikterna, lånar ur deras begreppsvärld, smakar på de tidsmarkerande orden och intar för ett ögonblick ”den andres position”.
     Retoriskt är det naturligtvis oantastligt och svårbesvarat för dem med motsatta åsikter. Textens bitvis raljerande och didaktiska utsagor kapslas in i en fiktiv värld, vilket gör dem näst intill onåbara för kritik – de är ju enbart påståenden från påhittade karaktärer.
     Larsson kan exempelvis låta en romanfigur beskriva den postmoderna Lars O Ericssons kritikergärning som ”att utgå från en idé eller en ideologi och pressa in konsten i den.”
     Författaren är heller inte nådig när han – genom ombud – beskriver dagens unga konstnärsgeneration: ”De är så livrädda för att inte vara världsförbättrare att de hellre markerar åsikter och positioner än bejakar konstens uttrycksmöjligheter.”

Gunnar Larssons roman är en skarp och humoristisk uppgörelse med konstvärldens samlade fåfänga – bland mycket annat. Kanske framstår de lösryckta citaten ovan som aningen mästrande, men i sitt berättartekniska sammanhang känns de ändå väl motiverade. Och som sagt, många divergerande åsikter ges utrymme i denna innehållsrika odyssé över de svenska konstutövarnas mer eller mindre flyktiga tankegods.
   "Att mörda konstnärer" är en en bok att älska eller hata. Den rekommenderas varmt till alla dem som kommer i kontakt med vår tids bitvis ganska modeanstrukna samtidskultur – och som vill ha några timmars underhållning i konstrelaterad miljö.

Stockholm 2016-07-13 © Leif Mattsson