Det har hunnit gå ett par år sedan boken Om konsten och livet, med porträtt av 23 konstnärer i Uppland, såg dagens ljus. Vi anmälde den inte när den kom, nu försöker vi reparera det.
    Det är alltid intressant att löpande följa konstnärskap lite på distans, genom artiklar, recensioner och som här i korta intervjuer och presentationer. De geografiska avstånden förlorar i betydelse samtidigt som uttrycksformerna och livsvalen framstår som mer självklara. Med lätt hand återger Annika Berg-Frykholm tankar och reflektioner från så vitt skilda konstnärer som Sara-Vide Ericson, Stina Wolter, Rune Rydelius, Hanna Beling och Gustaf Broms.

Den drygt tvåhundrasidiga boken, med det varmt orangea omslaget (Sara Johansson), rymmer det mesta vad gäller konstnärligt grubbleri, ständiga pengabekymmer och processbeskrivande utvecklingslinjer. Redaktören Berg-Frykholm har förmodligen inte haft någon lätt uppgift i att öppna de tillknäppta och filtrera de flödande. Konstnärsyrkets oftast solitära arbetssituation leder inte sällan till introspektivt tänkande, ibland till oförblommerad egocentricitet. Här har det mildrats så att presentationerna fått en välbehövlig, redaktionell distans.
    Det är spännande att följa de disparata människoödena, ibland i helt utlämnande form, ibland i kryptiskt förborgad skepnad. Att inneha yrket konstnär är naturligtvis inget särskiljande människodrag i sig. Det om något blir man varse vid läsningen av Om konsten och livet.

Ett av bokens uppslag, här med Pia Knöppel och Rune Rydelius

Det är alltid intressant med det som skiljer av och sticker ut. Jag fascinerades exempelvis av den kinafödda konstnären Jin Jiangs öde, av hennes tragiska familjehistoria under kulturrevolutionen, när böcker brändes och allt som kunde tolkas som borgerligt eller estetiskt totalförbjöds.
    Man skulle kunna säga att artikeln om Pia Knöppel och Rune Rydelius delvis beskriver raka motsatsen: konstnärskap som verkat och utvecklats utan synbara yttre pålagor eller förbjudande dekret. Där har det kreativa motståndet tagit sig en annan skepnad.
    Sara-Vide Ericsons lite andligt sökande och befriat smågalna projekt är också intressanta att få ta del av. Hon befinner sig ju fortfarande på en förlängd startbana, så att säga, men har ändå hunnit presenteras i Orosdi-Backs serie över viktiga svenska konstnärskap.
    En i sammanhanget mer extrem företrädare för konstens utvidgade fält är Gustaf Broms. Med sina relationella experiment, ofta utsträckta över omänskligt långa tider, framstår han här som en kontemporär krydda i en generös mix av olika uttrycksformer och tillämpningar.

Om konsten och livet fyller ett tydligt behov vad gäller geografisk täckning för den svenska konsten. Flertalet av de 23 omskrivna konstnärerna dyker visserligen återkommande upp i de stora svenska metropolerna, men många andra gör det inte. Kanske är det i första hand för de sistnämndas sak som sådana här publikationer så varmt och självklart kan rekommenderas.

Stockholm 2016-10-12 © Leif Mattsson