Björn Larsson skrev under tiden 2005-2010 konstkritik för Omkonsts räkning. Ett nittiotal artiklar finns sparade i vårt arkiv. Men eftersom det är sex år sedan den sista recensionen publicerades så anser vi att karantänstiden för jäv har löpt ut. Därför anmäls boken här av redaktören för Omkonst.

Den ursprungliga källan, till det som Björn Larsson samlat till en betraktelse över sitt förhållande till Shell-märket, är tioåringens iver inför de klistermärken som bensinmackarna erbjöd gratis vid den tiden. De var förföriskt klatschiga med färgglada mönster och symboler – mycket lockande för en ung samlare att fästa på cykeln, på skolväskan eller fylla pojkrumsväggen med.
   Dessa barndomens reminiscenser aktualiserades på nytt när Larsson för några år sedan fann en bortkastad Shell-skylt i ett buskage. Det rörde sig om en mindre variant av de stora reklamskyltarna som sitter åtskilliga meter upp vid bensinmackarna.

Ur dessa händelser föds så ett konstnärligt bokprojekt som får titeln "Den ursprungliga överenskommelsen". Namnet alluderar på den besvikelse, eller ska vi kalla det misstro, som uppstår när Larsson granskar Shell-märkets förändring över åren, och när han sätter sin barndoms entusiasm i kontrast till det näriga oljebolagets bristande etik. Det är som om barnets ögon brutalt (och kanske motvilligt) öppnats med verklighetsinsikten som smärtande produkt.

© Björn Larsson

Björn Larsson skriver engagerat om historiken kring Shells ständigt föränderliga, grafiska profil. Han experimenterar och söker själv återskapa de olika utseenden som varit aktuella genom åren. Det är som om besvikelsen över det etiskt relaterade traumat aldrig lämnar honom. Han borrar djupare och djupare, tar om och tar om.
    Mest personlig framstår texten så länge Larsson håller sig nära de återuppväckta barndomskänslorna och sina privata upplevelser. Den blir mindre engagerande när han i ord ger sig ut på ett don quijoteskt korståg mot de stora oljebolagen. Bokens begränsade omfång medger inte någon verklig djuplodning i frågan. Dessutom framstår resonemangen som stundtals något förenklade, exempelvis när Larsson skriver: "Bensinbolagens utbredning i Sverige liknar i hög grad en kolonisering där varje bensinstation är en territoriell markering, ett slags 'ambassad' [...]".

Bokens förtjänster ligger alltså inte i det stundtals aktivistiska språkbruket. Björn Larssons styrka består istället i hans intressanta analysförmåga av emblem, logon och deras förhållande till konsten i allmänhet, och särskilt till den vid tiden högaktuella popkonsten.
    Men framför allt är det hans engagemang av mer personligt slag, i bokens inledning och i ett antal av de avslutande sidorna, som i hög grad driver texten framåt – konstnärligt och litterärt. Björn Larsson är en god stilist med ett brett ordregister, det märkte vi under hans fem år som skribent för Omkonst. Här har han spänt bågen ytterligare för att berätta en historia som engagerar på åtskilligt flera plan än en ordinär konstrecension. Och nog anser jag att det håller för det sextiotalet sidor han här erbjuder läsaren.

Stockholm 2016-05-19 © Leif Mattsson