Två själsbesläktade röster ur olika generationer möts i sommar i Trollhättans konsthall. Konstnärerna Nina Bondeson och Carolina Falkholt går inte direkt i dialog med varandra, men väcker lusten att delta.
    Mellan de lite labyrintiskt uppställda skärmväggarna ljuder en mycket behaglig röst som högläser texterna som finns inflätade i Nina Bondesons verk. För ett ögonblick tror jag att detta är en inspelad loop, men strax möter jag kvinnan med den nyfikna, behagliga rösten som uppenbarligen är helt uppslukad av utställningen och dess myllrande innehåll av bilder, objekt, texter, möblemang och scenerier.

"Fittkaos och arkitektur" © Carolina Falkholt

Carolina Falkholt sluter rummet och tillåter endast ögonen att smygkika in genom gliporna mellan väggarna till det triangulärt uppställda skärmrummet; innanför anas hennes målningar som täcker väggarnas insidor. På plats skapas en viss distans och ögonen tvingas lystet sträcka sig efter att ta del av ”Fittkaos och arkitektur”, som är titeln. Med kamerans blinda lins framkallas väl hemma på bildskärmen en monumental upplevelse.
     Carolina Falkholt har förfärat och förtjusat en stor publik med glipor och öppningar i väven av ornamentalt myllrande linjer. ”Fittor”, javisst, men knappast provokativa eller sexuellt anspelande utan snarare fungerar de som lekfyllda öppningar till livet. Som saxofonslingor mot basens och pianots motspel lånar sig Carolina Falkholts bilder även till direkta möten med musikens alla instrumentala röster. Som av en händelse repar bandet inför kvällens spelning i konsthallen mot Falkholts ena vägg i triangelrummet, i fittans vänkrets.

"Small spirit shit talk" © Nina Bondeson

Den som länge följt Nina Bondeson och önskar se både något äldre och nyare verk bör definitivt göra ett stopp i Trollhättan. Hennes slapstick-artade och lakoniskt, eftertänksamma filosoferande i text och bild är hon särdeles ensam om, även om hon med tjuvnyp och kärleksfullt lånar från konst ur alla tider. Men allra mest smeker hon kyrkomålarna med sina strikt utförda uppdragsbilder mothårs och kammar fram det mest odugliga inom oss: ”När språket som sades skapa begriplighet skulle belysas kunde de inte ens enas om vem som skulle hålla i ficklampan”, mässar texten under en samling ljushuvuden.
    Om nu Carolina Falkholt släpper in ljuset till fittkaoset, så visar Nina Bondeson på såväl dugliga som odugliga nycklar att sätta i låset. Alla försöker vi göra vårt bästa under ett helt liv, för att sedan oundvikligen dömas till döden, för att travestera ett Tommy Cooperskämt, glammande och ångestridna som ”ett tingens värddjur”, för att låna orden från Nina Bondeson.

Trollhättan 2016-07-21 © Susanna Slöör