Utställningen var tänkt som en manifestation över ännu ej visade verk av Olle Bonniér, men kom att bli ett slags minnesutställning istället. Bonniér var med vid förarbetet men gick bort en och en halv månad innan verken kunde presenteras för en större publik. Så det handlar inte om något postumt insamlande av överblivna ting utan om ett medvetet urval, med konstnärens goda minne, av skisser, målningar och mer eller mindre experimentella verk på papper, från 1944 till 1962.

Olle Bonniér kan med rätta beskrivas som både insider och outsider inom svensk konst. Han var en särpräglad föregångare, men också en som konsoliderade och bekräftade. Som i princip autodidakt (han studerade aldrig på någon konsthögskola) kunde han förhålla sig relativt fritt till sin samtids i vissa fall stereotypa och provinsiella konstuppfattning. I konstnärsgrupperingen "1947 års män" – som aldrig var någon grupp i egentlig bemärkelse – framstår han som en fri själ, en experimentator av stora mått. När andra i "gruppen" mer eller mindre villigt fogade sig efter konstruktivismens teorier och dogmer, seglade han nyfiket och rastlöst vidare. Han experimenterade med ljud, nervsignaler, membran – och kanske mest av allt med den kreativa slumpen.

"Nervsignaler" , 1948-51, krita och blyerts på papper, 34 x 54 cm © Olle Bonniér

På utställningen presenteras trettiosju verk, och i den fullmatade katalogen betydligt fler. Här visas allt från de tidiga, spröda experimenten med nervsignaler och de avklarnade små membran-gouacherna från sent fyrtiotal, över de strama 50-talskonstruktionerna (1950 års tema), till de återigen upplösta och ofta rent atmosfäriska 60-talsverken. De senare kan så här i efterhand te sig som kontrapunktiska i förhållande till femtiotalsverkens omedelbara stramhet. Det är som om Olle Bonniér funnit behovet som starkt och tvingande att åter bryta sig loss. Och de femtontal år som skiljer nervsignalerna och ljudexperimenten från 60-talsverken är som utraderade.

"Plingeling", 1949, gouache på papper, 8,5 x 23cm © Olle Bonniér

Som initierad ledsagare fungerar katalogtextens författare Thomas Millroth. I en högst personlig associationsvandring kan vi följa hans egna upplevelser i förhållande till Bonniérs verk – till en konstnär som uppenbarligen tidigt kom att betyda mycket för den då unge konstälskaren och sedermera kulturskribenten. Med i sammanhanget klassiska boktitlar som "Rum utan filial – 1947 års män" (1977) samt "Och varför inte dansa?" (SAK:s stora bok om Olle Bonniér, 1995), är Millroth den naturliga presentatören. Nya ingångar, anekdoter och intressanta sidospår förmedlas här med stor entusiasm.

Att redan på 1940-talet arbeta konceptuellt, experimentera med installationer och söka sig bortom tidens konstruktiva huvudfåra, kan så här i efterhand te sig som ett medvetet genidrag. Men då talar vi om eftermälet, något som vi med facit på hand kan bedöma, inte om de uppenbara risker en självständig konstnär måste hantera (då som nu).
     Kjartan Slettemark, en annan högst särpräglad innovatör, är väl den som närmast skulle kunna jämställas med Olle Bonniér i detta hänseende. Även han drevs av en längtan till "den fria själen". Båda skulle förmodligen med lätt hjärta skrivit under på författaren och anarkisten B. Travens ord "Fri som en insekt skall människan flyga".

Stockholm 2016-05-04 © Leif Mattsson