Känslan av utsökt raffinemang och förfining var det som grep mig för tio år sedan, då jag hade förmånen att recensera Anna Camners debututställning på Natalia Goldin Gallery. Känslan kvarstår, Camners bildvärld är både subtil och extraordinär. Med en ovanligt stark kontroll över skärpedjup och detaljnivå lyckas hon locka in besökarna till oblyga närstudier. Det mesta är fördolt om du inte går helt tätt inpå; det är först då som de små vattenbubblorna, de diminutiva insekterna och de filigranliknande fibertrådarna blottas i ett intrikat mikrokosmos.

Taktilitet är ett begrepp som väl kommer till pass här, men också ordet sensualism med alla dessa svällande blomknoppar och fuktiga växtformer. De kan te sig som närstudier hämtade från naturens egen fortplantningsfabrik – men också som nyktra påpekanden om den obevekliga slutpunkten. Man anar lustens och dödens dualitet, en insiktsfull antydan som i Bellmans epistel nr 43: "Masken dold i blomman bådar blommans död". De mikroskopiska insekter som ses tugga på den skenbart välmående svampens fot, utgör en omistlig del i den cirkulära nedbrytningsprocessen.

© Anna Camner

I några få målningar lämnar Anna Camner skildrandet av växtrikets delikata värld. I ett fall håller två handskprydda händer i en oformlig semitransparent hinna, i en annan bild visar de två latexhänderna upp resterna av någon odefinierad, organisk restprodukt.
     Kanske kan man tycka att Anna Camner här kommer väl nära Carl Hammouds sakliga beskrivningar av vetenskapliga undersökningar (som möjligen inspirerats av Luc Tuymans pseudomedicinska bildvärld). Detaljnivån i dessa målningar av Camner är heller inte riktigt densamma som i de organiska bilderna; det som tillkommer vid närstudier är i mindre grad avgörande.

Man kan ana att Camner här söker vidga sin tematiska motivvärld. Hon tar liksom ett kliv tillbaka för att utforska andra möjligheter, andra ikonografiska potentialer. Så kanske är de återkommande studierna av veckade tygskynken och ornamentala bladformer den förmedlande länken mellan naturen och dess kulturella kontrahent. Kanske önskar sig Anna Camner en neutralare spelplan än den enbart naturorienterande. Om så är fallet är det begripligt, men samtidigt i någon mån synd: i de smyckeslika mikrovärldarna finns hennes bomärkes avtryck.

Stockholm 2016-01-20 © Leif Mattsson