I sin medvetenhet om ytans polära betydelse för rumslig djupverkan låter Jan Albert Carlsson den förstnämnda inta huvudrollen. I någon mån kan målningarna därför beskrivas som perspektiviskt abstrakta, eller som läggspel med plangeometriska markörer.
     I den detaljrika och musikaliskt verkande "The Wall", exempelvis, använder sig Carlsson av två frånvända pojkfigurer som får beteckna ytans spatiala, tredje dimension. Storlek, position och överskärning markerar djupet på ett strikt metaforiskt vis. Alltså en symbolisk lek med tittskåpsperspektivet, utan att låta det störa ytplanets poetiskt sköra balans. Det är ett effektivt behärskande av måleriets medel, något man bara ser hos mer erfarna konstnärer.
     En liknande tillämpningsform använder sig Jan Albert Carlsson av i den ljusa och linjärt strama "The Park" (horisontalt uppdelad i tre betydelseskikt) – en av utställningens höjdpunkter, både kompositionellt och koloristiskt.

"In These Walls", olja på duk, 98x131cm © Jan Albert Carlsson

Men målningarna bärs naturligtvis, förutom av den medvetet rytmiska kompositionstekniken, också av inre berättelser. De bortvända och ålderdomligt klädda människorna i "River", leder tveklöst associationerna till dagsaktualiteter som migration eller hemlöshet – här med en bildspråklig skruv som hämtad från Dick Bengtsson.
     Men "River" får sägas tillhöra ovanligheterna vad gäller att bjuda på mer entydiga tolkningsmöjligheter. I andra fall är bilderna innehållsligt mer undflyende. I de ofta folktomma och sextioalistiskt dekorerade rummen leder det istället till förnimmelsen av något svunnet eller förlorat, till en positivistisk "framtidsvärld" i kalejdoskopisk backspegelsvy.

"What am I doing here" lyder den finstilta texten på en av bokryggarna i målningen "Name of Things", tätt följd av konstnärens signatur: JAC. En bokstavskombination som hos Hjalmar Bergman syftar autobiografiskt och självrannsakande ("Clownen Jac"), och möjligen här också är satt att spela en likartat dubbeltydig roll.
     Men något tidstypiskt lutande åt apokalyptisk dystopi får man leta förgäves efter. Jan Albert Carlsson är klok nog att hålla huvudet kallt inför tidsmarkörernas domnande monotoni. Han gör det han behärskar bäst: presenterar ett säreget måleri i ljus och rytmisk kolorit, fyllt av skenbar enkelhet och innehållslig komplikation.

Stockholm 2016-03-31 © Leif Mattsson