Realism och vibrerande färgenergier – två disparata uttryck tillsammans på Passagens sommarutställning. Beröringspunkterna är det generellt färgstarka måleriet och den omsorgsfulla tekniken. När det kommer till innehåll och sammanhang skiljer sig den konstnärliga praktiken avsevärt, vilket klokt nog markeras i separata hängningar.
    Passagens stora rum fylls av Ylva Ceders fotorealistiska målningar medan den inre delen och den vita kuben givit plats åt Margareta Petrés abstrakta måleri. Cedér ges möjligen ett större fokus med nästan dubbelt så många verk jämfört med Petré.

"Once a Week" © Ylva Ceder

Ylva Ceders scenerier för tankarna till 60-talets nyrealism. Här finns samma intensiva tystnad som hos Peter Tillberg och ett förfrämligande av vardagliga miljöer som ibland påminner om Sten Dunér. Atmosfären av svensk avfolkningsbygd vilar över tomma grillkök och avskalade föreningslokaler. Nuets realitetet problematiseras och ställs mot det förflutna.
    I ”En alldeles särskild dag” sitter några 60-plus-kvinnor, stereotypt snarlika, handarbetande runt ett bord liksom förankrade i sin egen historia. Kanske ett sätt att hålla den förkättrade alienationen på avstånd när världen syns förändrad.
    I ”No Compulsion” byter Ceder ut kristna symboler i ett kyrkorum mot islamisk ornamentik – rent estetiskt är effekten knappast märkbar. Carl Larssons ”Vinterstugan” ligger till grund för interiören ”Praise Be To God” men Larssons slöjdande allmoge är borta och kurbitsarna utbytta mot arabesker. Gemenskap och sammanhang, behovet av igenkänning – Ceder är knappast nostalgisk på den punkten, hon konstaterar snarare med distans vårt mänskliga behov av kulturell hemvist.

Installationsvy © Margareta Petré

Hos Margareta Petré finns däremot inget berättande. Hennes till ytan stora målningar med transparenta färglager, har istället ljuset och färgernas varierade intensitet som den förmedlande länken. Det är övervägande luftiga slöjor i bleka valörer, överlappade och skira, närmast eteriska. I ett hårdare kontrasterat verk, en upplyst yta med stark densitet omgiven av ett oändligt svart, framkallas känslan av ett kosmiskt landskap.
    Petré lägger på färgen med hjälp av händerna direkt på duken. I en text publicerad i utställningskatalogen ”Aguéli och ljuset 2013” (katalogen finns också på Passagens utställning) skriver Petré att ”Färgen får den form den måste få, beroende på den laddning jag ger den”. Och den fysiska närheten till färgen avspeglas i verkens genomgående titlar ”Färgenergier”. 
    Det är ingen tillfällighet att Ivan Aguéli nämns i sammanhanget. Hos Petré finns otvetydigt ett intresse för de andliga dimensionerna i konsten likt många konstnärer vid förra sekelskiftet: Kandinsky, Malevitj och inte minst Hilma af Klint. 

Linköping 2016-06-28 © Lotta Ekfeldt