Ljuset i Konstakademiens hörsal släcks. The Cloud Machine börjar arbeta och ett moln formas inför publiken. Molnet cirklar, dras ut och trycks ihop, tätnar och tunnas ut till en svärm som löv i vinden. Molnet är grått, ljusnar, blir blått och nästan vitt igen. Ibland tornar det upp sig som sommardagarnas stackmoln, men rör sig snabbare.
    På ett bord med grön duk under molnet finns en uppställning med blommor, kopp och fat, ljus och andra föremål som leder tankarna till forna tiders seanser, men också till filmen, teatern och spelvärlden.

The Cloud Machine styrs inte av meteorologiska förhållanden, utan av publikens tankar och känslor. Utan publikens närvaro, inget moln. Molnet består av 4,2 miljoner digitala partiklar i en tredimensionell kropp som projiceras i rummet av flera samverkande datorprogram, enligt Peder Bjurman, regissör och manusförfattare.
     Hur det tekniska i övrigt fungerar hör kanske inte hit – förutom att reda ut publikkontakten. Genom sensorer som besökarna håller i handen och som är kopplade till molnet via datorerna tolkas människornas värme, andedräkt och kropparnas elektriska strömmar. På så sätt blir molnet ett objekt som formas av publikens samlade subjekt. Naturligtvis påverkas publiken av molnets rörelser och interaktion uppstår. Molnet rör sig, ändrar form och färg. Det är visuellt slagkraftigt.

The Cloud Machine (stilleben)

Leif Jordansson har skapat en musik som inte anknyter till molnets rörelser, men som genom sin närvaro i rummet på något märkligt sätt lyckas gestalta rörelseförlopp på samma sätt som molnet. Kanske glider de andra i rummet in i något slags meditativt tillstånd långt från vardagens alla tankar. Du prövar att låta känslor som hopp, oro och längtan komma upp till ytan. Men kan sensorernas mätningar av enkla, kroppsliga data säga något om människors inre liv?

Konst kan få dig att ge dig av ett tag, att se nytt och sätta ihop nya tankar och möta känslor. Skaparna av idén om ett gemensamt moln – som förvisso kan ses som en social skulptur – vill kanske gestalta att du inte är ensam i denna individualistiska tid, att det gemensamma är möjligt, att andra är ungefär som du.
     Molnmaskinen visar också att tekniken inte behöver ha ett rationellt, ekonomiskt eller övervakande syfte, utan kan liksom konsten vara ett redskap för det ändamålslösa. Jag tänker fortfarande på molnet och musiken. För mig är det ett gott betyg, om man kan tala om betyg i sammanhanget.

Stockholm 2016-10-05 © Niels Hebert