Bland de konstnärliga rörelser det stormiga 1900-talet gav upphov till är det intressant att ställa futurismen och dada-gruppen mot varandra. Rörelserna, som båda reagerade på första världskrigets våldsutbrott har snarlika drag, men är samtidigt helt väsensskilda. Båda ville ställa rådande konventioner på ända och arbetade i alla tänkbara medier. Men där futurismen hyllade maskinen, våldet och den begynnande fascismen, satte sig dada strikt pacifistiskt och antinationalistiskt på tvären.

Dadarörelsen firar i år 100 år, och Yale University Art Gallery celebrerar det med en utställning om 116 verk. Främst handlar det om rörelsens kärntrupp, med syskonen Marcel och Suzanne Duchamp, makarna Jean Arp och Sophie Taeuber-Arp, Francis Picabia, Man Ray och Beatrice Wood.
     Olika sektioner sorterar rörelsens karaktärsdrag. Även om poesin har bjudits in lite med armbågen trots sin ursprungliga betydelse, visar man på den täta relation mellan ord- och bildkonst som var central, inte minst i några av Picabias verk. Klasskritik uttrycks i den satiriskt figurativa och i sammanhanget konventionella målningen Drinnen und Draußen av George Grosz. Här firar en med cigarrer och champagne välförsedd elit medan en tiggande man med träben släpar sig fram i målningens vänstra sida.

George Grosz, Drinnen und Draussen (Inside and Outside), 1926. Oil on canvas, 80 × 118.7 cm. Yale University Art Gallery, Promised gift of Dr. and Mrs. Herbert Schaefer

“Allt och inget är konst”, är mottot för en avdelning där man särskilt tar fasta på gruppens icke-hierarkiska förhållande till konstnärliga material. Det går inte att undvika Marcel Duchamps konsthistoriska milstolpe Fountain som blivit själva symbolen för en förändrad syn på konst och konstnärskap. Man Ray upphöjer vardagsföremål till svartvit abstraktion i sina fotogram, eller rayografier. Picabias Midi (Promenade des Anglais) visar ett Nice-landskap i olja, makaroner och fjädrar.
     Bakom ett rött sammetsdraperi döljer sig ett rum där den för rörelsen viktiga filmkonsten representeras med sju filmer. Sättet man teknologiglatt använder sig av mediets nya möjligheter är märkligt fängslande. Bakom ett annat draperi finns teckningar av Beatrice Wood.

Formellt var dadagruppen kortlivad, men Yale väljer att sträcka sig längre i tiden via Sophie Taeuber-Arps svarvade träskulptur från 1937 till 50-talets postdada. Ett val som är förståeligt med tanke på rörelsens inflytande, men som samtidigt tar fokus från utställningens ganska begränsade omfång.
     Det är knappast enda gången konstnärer sökt sudda ut gränser mellan vardagsting och konst och bryta upp konstens konventioner, men trots sin korta existens satte dadagruppen agendan för många efterföljande rörelser. De stora influenserna i senare konst och populärkultur gör dada till en välmående hundraåring.

New Haven 2016-03-23 © Mattias Lundblad

Yale University Art Gallery 1111 Chapel Street, New Haven, Connecticut