Det är tveklöst i det organiskt ornamentala flödet av överlagrade bildfragment som Tamara de Laval övertygar som mest. Mjuka färgfördrivningar möter staccatoliknande, tecknade strukturer i ett kumulativt fluxus. Fantasin flödar till synes ohämmat med notisliknande tillägg och kommentarer. Ritfilmen eller duken fylls gradvis med ett myller av sinnrik bildinformation, samtidigt som färghållningen huvudsakligen hålls dov, men med klangrika accentinslag.

"In the Fire", 2015, grafit, akryl på ritfilm © Tamara de Laval

På Tamara de Lavals engelska blogg sammanfattas hennes arbete med tre begrepp: "life experience, consciousness, and feminism". Så kan det naturligtvis uttryckas. Men i konsekvensens namn bör väl då de återkommande kvinnoskildringarna hållas rena från visuell stereotypi; här är det samma lite stelt karikerade kvinnofigur som återkommer gång efter annan. Den ikonografiska kontrasten blir därmed tämligen stor mellan dessa kvinnogestalter och det avancerade bildrum de satts att verkar i. Annars är Tamara de Laval en inspirerad bildmakare med stor poetisk potential, det ser man bland annat i hennes många liggande panoramaverk med myllrande, måleriska scenerier.

Olle Nymans ateljé är ett levande och dynamiskt rum att presentera Tamara de Lavals organiska bilder i. Personligen hade jag gärna sett dem alla oglasade så att de allra minsta och utsökt filigranliknande detaljerna lättare kunde beskådas. För här finns mycket att utforska och dechiffrera, till stor del färgat av ett romantiskt och orientinspirerat tankegods.
    Stundtals sluter sig Tamara de Lavals bildvärld, förmodligen medvetet. Den blir hemlig och privat. Och när bilderna på sina ställen fylls med arabiska tecken (minerad mark i dessa jihadtider) får man ju förmoda att det innehållsliga står i poetisk paritet med hennes positiva "programförklaring" om livserfarenhet, närvaro och feminism.

Stockholm 2016-07-13 © Leif Mattsson