I samlingsutställningen Don't Look Back - som nu visas på Berlingalleriet CFA:s filial i Charlottenburg – ses figurativt samtidsmåleri från 90-, 00- och 10-talen sammanstråla genom konstnärernas osedvanliga färgbruk.

I Peter Doigs Daytime Astronomy ses en man ligga under van Gogh-skyar och stirra in i känslovärldens snår. Att några gråvattniga droppar landat på den vardagspoetiska gestaltningen avdramatiserar namnets kraft, medan en limmig hinna över mannens kropp får den att lysa religiöst.
    Spencer Sweeneys Self Portrait with Carrot utgör istället – genom jämna skopor vanitas och självporträtt – en ironisk blinkning till mästarna. Dessa replikerar dock omgående genom att frammana en storm bakom konstnären.

"Moon Blue Dress", 2016 (vä), "Inka Blouse", 2016 (hö) © Tal R. Foto: CFA

I Moon Blue Dress ger Tal R scenen till den unga kvinnan som framträder ur den svarta oljans reliefer. Att en starkare palett skiner genom tycks hon föga intresserad av. Hon blickar bortom rummet: mot den upplösning som väntar. I Inka Blouse har hon vänt sig ut mot betraktaren, och fastän anletet saknas går det inte att ta miste på hennes desperation. De två scenerna korrelerar, men utan kronologisk förklaring eller ordning, likt två perspektiv av ett kärlekens spel.

Georg Baselitz upp-och-nedvända Das Erste Negativ har likt hans tidigare porträtt växt fram genom snabb penselföring. Titeln tycks, i sann LeWitt-anda, tala om konceptet som det av främsta vikt – för att genom att följa detta blint, utesluta beslutsfattande som inverkar på skapandet. Hans rika oeuvre skvallrar om resultatet.

"Portrait of Ingrid und Oswald Wiener", 1978 © Maria Lassnig. Foto: CFA

I lokalerna ses även Dana Schutz böljande perspektiv, Georg Herolds kaviararbeten, Gert & Uwe Tobias fabel och Eberhard Havekosts sorgesamt utflutna bebis. Samlingens äldsta verk: Maria Lassnigs porträtt av ägarna till det café hon arbetade på hemma i Österrike 1978, är en varm betraktelse i grönlätt morgonljus, medan Bjarne Melgaards hålfyllda bronsskulptur Light Bulb Man – som han just återköpt sina rättigheter till – är det enda verk som inte är en målning.

De fjorton figurationerna sammanstrålar oprovocerat genom motiven – scener och porträtt – såväl som genom konstnärernas viljor att finna nya, obeprövade vägar att berätta på genom färg. Don´t Look Back saknar sannerligen inte en curatorisk grundtanke, men vinner på att det är verken och inte konceptet som står i fokus. Att utställningen saknar textmaterial är inte oviktigt för att bekräfta den uppfattningen.

Berlin 2016-12-20 © Tim Schmidt