Få svenska konstnärer kan idag mäta sig med Cecilia Edefalk vad gäller höga auktionspriser eller publikt allmänintresse. Hennes karriär tog raketartad fart redan med utställningen på Galleri Sten Eriksson 1990, och hon har sedan dess räknats till de mer betydande svenska samtidskonstnärerna. På den aktuella utställningen har Edefalk fått breda ut sig på två hela våningsplan. Tidiga naturstudier, "ikonstämplade" målningar och fotografier samt serier av nytillkomna skulpturer och objekt fyller Waldemarsuddes salar till bredden.

Men Edefalks konstnärskap är inte helt oproblematiskt, eller bättre uttryckt: uttolkningen och värderingen av det lämnar mycket i övrigt att önska. En så storartad framgångssaga adlar knappast ödmjukheten hos den berörda; Edefalks superlativer om de egna verken har något managementaktigt över sig – möjligen en oundviklig biprodukt när det handlar om internationell framgång.
     Men ett större problem är att intention och utfall inte alltid samspelar. När Edefalk med alla medel försöker locka fram sin måleriska känslighet anas undertexten i versaler: "SE SÅ KÄNSLIGT JAG MÅLAR!". Men målerisk sensibilitet låter sig inte beordras fram med hjälp av överlagrad vit färg eller suddiga kanter på figurerna. Snarare hotar detta att ge målningarna en betydande grad av konstnärlig och strukturell osäkerhet, som exempelvis i Elevatorserien, vissa av porträtten och de sena naturskildringarna.

Utställningsvy © Cecilia Edefalk

De sentillkomna avgjutningarna och objekten (2008 och framåt) har däremot en annan grad av förfining och precision. Här anar man gjutprocessens positivt distanserande inverkan.
     Huvudsakligen handlar det om tre återkommande och interagerande teman. En mask av Marcus Aurelius får stå för den mänskliga åtbörden. Avgjutningar av grenar från en nedhuggen björk (som stod utanför ateljén) antar naturens ambassadörskap. Och de vissnade maskrosorna tillför fragiliteten, men också ett slags förgänglighetens memento mori.
    När dessa objekt i utställningslayouten kontrasteras mot större målningar uppstår den dynamik man kan sakna i de enskilda målningarnas flacka bildstruktur. Edefalk har nog aldrig intresserat sig särdeles mycket för målerisk plasticitet, men dynamiken mellan målningar och objekt är i detta sammanhang mycket välgörande för helheten.

Utställningsvy © Cecilia Edefalk

Cecilia Edefalk har hittills knappast givits epitetet "målarnas målare", snarare har hon placerats (eller placerat sig) i de postmodernistiska grupperingar där måleriet, åtminstone tidigare, inte stod särskilt högt i kurs. Flertalet av hennes mer kända målningar, som exempelvis serien "En annan rörelse", 1990, och "Dad", 1988, har också en mer avläsbar konceptuell inriktning än i senare verk.
     Så småningom har Edefalk delvis arbetat sig bort från den rent programmatiska postmodernismen, där intention och utförande är tydligt separerade, mot ett mer öppet system med processdrivna verk i ett slags synkron kreativitet (idé och utförande i ett). Fortfarande bygger hennes presentationer i hög grad på motsatsernas spel, där den dramatiska polariteten tenderar att dölja enskildheters tillkortakommanden. Men ofta nog lyckas hon ändå balansera på den vassa knivsegg där intressant konst skapas.

Stockholm 2016-10-19 © Leif Mattsson