Bakom skira landskap och gråvita stadsbilder döljer sig en oro för globaliseringens och klimatförändringens långsiktiga inverkan på jordens framtid. Vi sitter alla i samma båt, tycks Anna Ekholm mena när hon samplar snapshots från olika länder i en och samma målning.
Det bleksiktiga, tunna och laserande oljemåleri varmed hon täcker sina på förhand försiktigt tecknade motiv på dukar och pannåer andas tystnad, stillhet men inte ro.
     Det är ett förföriskt vackert naturmåleri som följer i den engelskt inspirerade 1700-talsromantikens spår. (Kanske inte så förvånande med tanke på Anna Ekholms utbildning vid konsthögskolan i Newcastle, England.) Landskapen i hennes målningar påminner om parker och lundar, omväxlande och inbjudande men också fyllda av osynliga lurande faror. Sikten är inte fri, det är lätt att uppleva vilsenhet. Fragment och beskurna helheter kan anspela på avsaknaden av helhetsgrepp i tanken. Människorna står med ryggen mot oss, trädstammarna är avklippta, kronorna finns då och då utanför ramen.

"Den öppna platsen", 72x120 cm © Anna Ekholm

Med små medel kan Ekholm åstadkomma kraftfull förändring. Där penseln stryker mörka accenter eller skarpa skuggor i den i övrigt stillsamma, ljusmättade atmosfären känns det som ett gällt rop, ett möjligt hot. Även stadsbilderna dränks i en gråvit färgskala – finns människorna som strömmar fram på gatan på riktigt eller är de urblekta minnen från en svunnen tid? Ja, en tillvaro fylld av osäkerhet och frånvaro, mer avvaktande passivitet än vilja.
     Med säker hand kombinerar Anna Ekholm den föreställande berättelsens detaljer och den abstrakta strukturens fasta former. Hon utnyttjar färgens laserande transparens och grängens kornighet. Skarpa kontraster är bannlysta, hon söker sig till dygnets övergångstimmar, skymningen och gryningen. Naturens skönhet är överväldigande, tycks hon säga och konstaterar lite försiktigt att vi blundar inför frågor om framtidsansvar.

Enköping 2016-09-28 © Kristina Maria Mezei